A statement, eller något

Jag mår bättre nu, men det har inte att göra med att jag är i solen. Det där är ett missförstånd, eller något som vi har fått för oss bara för att vi bor i ett mörkt och kallt land. Jag åkte faktiskt hit med tankarna om att solen skulle fungera som min terapi. Gissa om jag fick panik när jag märkte att det inte alltid var fint väder här. Paniken övergick i styrka när jag istället förstod att jag kunde ta mig fram ändå. Ni förstår, solen kan aldrig lösa våra problem.
Solen är ingen psykolog.
Det den kan göra är att underlätta tyngden vi bär på våra axlar och få det att kännas lättare. Egentligen säger det sig själv: solen löser våra problem på ett ytligt sätt bokstavligt talat genom en solbränna. Men solen når inte längre in än så, tyvärr. För tar vi inte själva itu med våra problem så spelar det ingen roll hur ofta vi åker iväg för att söka skydd under solen. När vi kommer hem kommer problemen hitta oss igen.
Det jag behövde var att komma iväg. Jag hade lika gärna kunnat vara på Grönland, men nu råkade min tur landa här. Jag är väldigt tacksam över att ha fått leva i ljuset, men jag ger det inte mer än så. För vägen till att må bra är det jag som har gått, med eller utan solen i ansiktet.
Det här har varit den bästa resan jag har gjort i hela mitt liv. Den har betytt mer än jag trodde var möjligt på alla plan. Den har fått mig att växa. Den har fått mig att börja läka.
Jag håller verkligen ett hårt tag om mina tummar och hoppas att det här ska hålla i sig när jag kommer hem igen. Men det ska det, hör ni det? Jag säger det igen:
Det här är en helt ny Josephine.
En Josephine som jag kanske kan komma att verkligen tycka om.