Nu jävlar ska Josephine komma tillbaka!

Efter dagliga strandpromenader där jag får tänka allt jag kan tillsammans med en otrolig vän som hjälper till att bolla med mina tankar, så har jag börjat inse vad det har blivit av mig dom senaste månaderna. Jag vet vad jag ska sluta med, och vad jag istället ska försöka börja med.
Jag ska börja med att bara vara, och ta allt som det kommer. Jag ska börja göra det bästa av varje sak som händer, eller försöka åtminstone. Jag ska sluta vara så rädd för att misslyckas, och istället bara ta det och rycka på axlarna. Visst kanske jag börjar gråta, en kväll kanske inte blir som man tänkt sig, jag kanske bråkar med vänner, eller får ett brustet hjärta.
Men vad fan! Det där händer ju även den som aktar sig som mest. Det spelar ingen roll om du är försiktig eller om du kastar dig ut; det där är ju en del i att leva.
Jag tänker verkligen komma tillbaka med en helt ny inställning till livet. Jag vet att den här resan kommer att vara min räddning. Den kommer att ta mig tillbaka till det jag saknar så himla mycket. Jag ska ha min energi tillbaka. Jag tänker ta tillbaka min oslagbara kärlek till att leva.
Inte bara finnas, utan att leva som om varje dag vore den sista.