Och så var dom bara två...

Sen i tisdags har folk åkt härifrån.

Om två timmar är det dags för det värsta; att säga hejdå till Sabina.

Jag har legat vaken i två-tre timmar och bara tänkt på det. Det kan låta sjukt i mångas öron, men då förstår ni inte hur mycket den här speciella, lilla tjejen betyder för mig.

Hon är mitt hjärta. Hon har en plats hos mig som ingen vän eller pojkvän eller vad som helst någonsin kan ta ifrån henne. Hon är min prio nummer ett (tillsammans med mina andra fantastiska syskon som jag älskar oh så mycket!), i alla lägen. Hon är den jag aldrig skulle tveka att åka jorden runt för, och tillbaka.
Under mina sömnlösa timmar slog det mig att jag hade glömt att lägga in våra 1000 bilder tillsammans den här veckan (så att hon skulle kunna få med dom hem). Det är nog det som fick mig alldeles klarvaken. Och igår när vi skulle äta det hon hade längtat efter i flera dagar; hennes supergoda revben, så fick hon fel. Jag ville bara stanna bilen och gå in och beställa rätt åt henne.

Förstår ni då att jag vill att hon ska ha det bästa? Allt från rätt revben och bra dagar till bra pojkvän och liv.

Hon har verkligen varit nyttig att ha här. Hon kan lysa upp alla sekunder av alla mina dagar. Hon har en sån unik energi och glädje att det inte går att undvika att bli påverkad; positivt.
Det finns inga ord att använda för hur mycket jag älskar henne. Jag tänker inte ens börja gå in på det. Jag tror att jag ska försöka somna istället. Om inte annat så kan jag ligga ner och bara le av tanken på att hon är bredvid mig några timmar till.
Sen ska jag sakna henne mer än någonsin.