Ge mig ett hinder, och jag hoppar över det

Jag åker hem om en vecka. Min första reaktion på det var ett stort "NEEEEJ". Trots att jag ville vara här en månad till, så har jag insett nu att det är precis perfekt timing. Jag är inte helt färdig med mig själv, men jag har kommit långt.
Jag skrev precis i ett mail att jag känner att för första gången på flera år så mår jag bra på riktigt. Det är inget som är fejk. Jag gör ingenting mot min vilja, eller för att försöka måla över att jag egentligen mår dåligt och hänger med på allt för att hålla skenet uppe. Jag kommer fortsätta på samma spår hemma, för det här ska jag göra vad jag kan för att inte förstöra.
Nu kan jag knappt vänta på att komma hem och visa både er och mig själv att jag är på riktigt den här gången. Jag har hittat en väg som går till den människan jag alltid har velat vara. Jag ska bli den som jag alltid har sett upp till.
Jag ska chansa. Jag ska våga. Jag ska se mina möjligheter. Jag kommer att riskera lite. Jag kommer stöta på motgångar, men jag är starkare nu. Jag kommer att klara det. Jag ska göra något av mitt år som 21-åring.
Jag har bara Ac:s ord i mitt huvud:
"Det är dessa åren som formar oss".
Jag blir helt till mig bara av tanken på allt jag kan göra.