Sleeping idiot

Skit.

Piss.

M Ö G.

Jag gjorde det! Jag somnade!

Bilden på personen har inget att göra med resten av inlägget, men hon sover ju så sött

Singeln Josephine är inte van vid sällskap, eller nåt. Jag vaknade inatt vid 04 av att jag inte var ensam. Det lät ju fruktansvärt, men det var faktiskt planerat (jag var inte ensam när jag somnade igårkväll heller). Jag åkte till jobbet efter att ha varit pigg halva natten. Där lyckades jag hålla mig på topp hela dagen. Väl hemma ser jag världens underbaraste säng som fyller 80% av mitt lilla rum. Vad gör jag? Jo, men självklart kastar jag mig i den vid första bästa tillfälle!

Jag vaknade NU, tre timmar senare och tre timmar försent. Jag flyger till Mallis tiiiiidigt på torsdagmorgon. Jag blir borta i två veckor. Jag ska jobba imorgonkväll, och åka direkt hem till mina resebuddies efteråt. Innan jobbet ska jag göra tjejiga saker med Jessica.

Bla bla bla, det låter underbart. MEN, jag har inte börjat packa än. Resväskan ligger så fint och särar på golvet, men jag tar mig aldrig i kragen att fylla den (ordvitsar, you gotta love'em).

Och ni vet känslan av att vakna såhär? Man är seg, man är gnällig, man vill ingenting, man känner sig sjuk. Så mår jag nu, och jag har tusen grejer att fixa.

1. Sätta mig i bilen och göra en god gärning...

You make me happy

Nu gör jag en fuling. Min dag får ni i ett nytt inlägg, då blir det två. Hur smart är jag? Hur trött är jag? Hur lycklig är jag?

Jag skulle svara "jätte..." på alla tre frågor.

Idag gick jag hem efter en två timmar lång fika med Malin. Vi har skrattat, pratat allvar, pratat sex, pratat ex, pratat jobb och lite framtid. När jag hade kramat henne hejdå fortsatte jag själv i regnet. Där och då insåg jag att jag börjar få tillbaka allt som jag helt ärligt kan säga att jag har gett. Nu menar jag inte just till Malin, jag menar i största allmänhet. Allt skit som har hänt, allt man har offrat, alla tårar, all frustration, alla bråk, allt jag har fått gå igenom för att hitta min balans (som BB så fint skriver om). Jag känner verkligen för första gången i mitt liv att jag har hittat det. Jag har människor som jag vet kommer stanna i både mitt hjärta och hos mig för alltid. Det jag har med folk i mitt liv nu känns så ärligt och äkta att jag inte kan se att det ska kunna försvinna.

Jag ska göra allt i min makt för att jag alltid ska ha er kvar i mitt liv. Oavsett om ni är minuter ifrån mig, timmar eller kanske ett halvt dygn, så ska ni veta att jag kommer att kämpa för er. Även om vi inte kommer att ses på dagar, månader, kanske år, så ska ni veta att ni aldrig kommer att tappa någon betydelse hos mig.

Idag har jag insett vilka människor jag har, och för det känner jag mig som världens lyckligaste.

That's why

Så, nu har jag fått mer än ett "klagomål" på att jag inte har tagit tag i det här bloggandet ordentligt. Jag ska skärpa mig! Men ni vet, jag vill inte trötta ut er med att berätta hur underbart det är att vakna mitt i natten av att man är kissinödig, gå och kissa och sen komma tillbaka till en säng och krypa in i en varm famn. Att få somna med armar om mig och vakna under natten av en puss i nacken. Jag vill inte skrämma iväg er genom att avslöja att Josephine kan föredra en mysig hemmakväll med pussar och kramar (och massa skratt, pussas är inte allt vi gör). För det är allt ni hade fått höra om dom senaste dagarna. Ni förstår att det är rätt tråkigt att lyssna på va?

You've got brown eyes like no one else

Jag har varit frånvarande i ett par dagar, och jag älskar det.

Igår satt jag på Ikea med en "köttbulletallrik" för 16 kronor framför mig. I ett hav av skrikande ungar som inte ville ha sallad och som ville ketchup på sin pasta kunde jag inte låta bli att tycka om. Jag kände där och då hur lycklig jag har blivit igen. Jag mår bra, och jag kan säga det helt ärligt. Jag har försökt leta efter något att känna ångest över, som får mig att välta lite (jag är sån, fråga inte), men det finns ingenting just nu. Känslorna jag har inom mig övervinner det mesta. Jag går runt med ett leende på läpparna hela dagarna. Jag kommer till och med på mig själv med att bara sitta och le som en idiot.

Det bästa jag vet just nu är att ligga och stirra in i ett par andra ögon. Förr började jag fnissa och tittade bort så fort hans blick letade efter min, men nu kan jag stirra i timmar♥

Eh, eh, nothing else I can say

Jag har fallit...

jättehårt.

Två kommentarer

Inatt drömde jag bara jobbiga drömmar om viktiga människor i mitt liv. Sen jag vaknade har jag haft en riktig mensdag med huvudvärk och lite allmänt depp och "hej jag är tjock"-tänkande. Att få kommentarer som dessa av människor som har satt såna spår i mitt liv att det faktiskt känns som ett litet astma-anfall varje gång jag får andas utan dom får mig verkligen att le. Tjejer, ni två lyser igenom allt det dåliga varje gång. Ni är något speciellt, och för allt det fina ni ger mig kommer jag alltid att försöka ge er minst dubbelt så mycket tillbaka.

Från min Ac:

"Gumman...Du lyckas få fram tårar i mina ögon varje gång. Jag blir så otroligt glad och lycklig att jag verkligen har kunnat göra ett sånt intryck på dig och hoppas att du vet att du kommer alltid att ha ett litet speciell ställe i mitt hjärta. Som sagt, alla de djupa samtalen vi hade i ditt kök var nästan en emotionell tatuering på hur mycket vänner kan hjälpa oss att åstadkomma i livet!

Så jag säger det samma! Och tack så mycket, verkligen, tack så hemskt mycket. Du gjorde min dag och jag kan säga att du förgyllde hela mitt senaste år! :D

Ser verkligen framemot den dagen vi kan träffas igen på kvällen, dricka rosévin med läsk (haha) sminka oss och gå ut utan att veta var och bara have fun like only blonde girls can^^

En stor stor kram på dig Josso! You rock! ^^
***A to the C***"

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Och så en från världens bästa Malin:

"JAG FÅR DAMP.

har försökt kommentera på din blogg men den tycker inte om mig alltså!!

nåja! skulle bara säga att du är världsbäst och jag älskar dig för precis den DU ÄR! ♥"

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

What goes around comes around

Jag har bara en sak att säga idag.

Varför gråter vi över svinen som sårar oss? Varför hänger vi oftast kvar lite längre vid svinen och låter dom riktiga killarna/männen (ibland vill jag inte inse att killar i min ålder börjar bli män) gå förbi utan att ens lägga märke till dom? Varför lägger vi ner energin på att låta svinen förstöra så mycket att vi har svårt för att älska igen? Varför låter vi dom påverka så mycket att vi tar längre tid på oss att låta någon komma nära igen?

Dom kommer ju ändå tillbaka så fort du har lyckats få ordning på ditt liv. När du äntligen har tagit en bra kille/man (jaja) till dig, låtit honom komma nära på riktigt och börjar känna starka känslor igen. Det är då svinen hittar en, försöker trycka på de punkter som dom visste fungerade för ett år sen. Och sen har dom mage att komma och sakna en?

En gång svin, alltid svin.

Tack för inatt

Jag har spenderat min lördag på det absolut bästa sättet för mig just nu - med en Malin bredvid mig och en lyxshake i handen. Dock tror jag att 90% av världens godaste blandning av jordgubbar, glass och grädde, hamnade på mina brallor (som vanligt då), men jag hade det härligt ändå.

Vi cruisade lite runder i den stora staden, är man cool så är man liksom. Och bor man hemma så får man ta vad man har liksom. Jag passade i alla fall på att låta bilen hälsa på kanterna. Kul hade vi! Mysigt hade vi! Jag älskar den tjejen. Det är den människan jag tror att jag kan sakna mest med tanke på avståndet. Vi snackar om 10 minuter mellan oss nu, trots det kan jag komma på mig själv med att sitta och tänka på henne och känna en otrolig saknad. Den tjejen alltså...

Och vi har nog båda bara en sak att säga efter den här kvällen;

KILLAR ALLTSÅ, suck...

En sjukt nödvändig video

Bara för att få lite liv i den här bloggen, och i Ac, så smyger jag in en film från en helt vanlig myskväll med (ni börjar nog redan tröttna) AC och min älskade ex-roomie.

Jag är så obeskrivligt glad att jag hann lära känna dig innan hela världen gör det

Hej igen!

Jag vill bara att ni ska veta att det här har varit en av dom sämsta dagarna på länge.

Jag kan berätta varför, men för att ni ska förstå behöver ni egentligen lite bakgrundsfakta. Grejen är ju den att jag inte orkar idag. Jag är trött. Jag har ont i huvudet, så snälla, inte ikväll...

Men idag var dagen då jag verkligen insåg att Ac inte är här längre. Det slog mig i samma sekund som jag kom till jobbet, och jag var irriterande irriterad resten av kvällen.

Ni förstår, man behöver Ac för att klara alla hinder i livet. Man behöver Ac för att bli peppad nog att ta sig förbi eller anta utmaningar. Det visste jag inte för ett halvår sen, men jag vet det nu och jag är så glad att jag fick upptäcka det.

Jag kan gå on and on när det gäller henne, men jag tror att ni förstår hur det känns att inte ha det där på plats i sitt liv längre. Nu snackar jag bokstavligt talat alltså, konkret, det går inte att "ta på henne". Men hon är kvar, för i mina ögon ska hon inte nånstans. Hon har hittat sin plats hos mig, och där ska hon stanna forevaaah.

Det här var alltså för dig, A to the C...