Du blev min räddning

Jag vet inte vad det är med mig.

Jag känner mig "otrogen". Det är inte rätt att skriva det jag kommer att skriva. Men ibland måste det ut, annars riskerar jag att bli kvävd istället.

Det har sett likadant ut dom senaste 7 åren. När jag närmar mig skiten så finns det en person jag alltid ringer, alltid tänker på. Det är inte det att jag måste tillbaka till det vi hade. Det är det att aldrig har någon människa funnits där för mig som den personen har. Det är han som jag till hundranittionio procent vet alltid hade ställt upp för mig. När det var vi tvivlade jag aldrig på att han skulle gå genom eld och vatten för mig. Det fanns inget och ingen han inte hade trotsat för att jag skulle må bra. Han var tryggheten personifierad.

Jag kommer verkligen ihåg känslan av att somna liggandes mot hans vägg, med hans armar om mig. Jag kände att ingen kan ta mig nu.

Den känslan har aldrig kommit igen.

Det jag undrar nu igen är vad det är med mig. Jag brast ut i gråt när jag "råkade" sätta igång två Kent-låtar som betyder så otroligt mycket för mig. För oss. Det var vi. Det var så det kändes, ni som har undrat.

Det var obegripligt stort.

Kent - Hur jag fick dig att älska mig

Kent - Utan dina andetag

Jag såg att det inte gick att trycka på bilden. Ni kan inte se.

En sån sak kan få mig att bryta ihop. Jag orkar inte just nu...

Adjöken

Älskade...

Jag ska egentligen undvika att blogga dagar som denna. Det tänker jag göra också. Ni får ta del av min nya spellista på Spotify istället, så förstår ni förhoppningsvis själva. Listan gjorde jag inte till mig egentligen, men jag insåg att det är precis lika kaotiskt i min hjärna.

Jag översätter: Det är kaos, det är skit. Jag önskar att jag var en superhjälte. Då hade jag använt alla mina superkrafter och utrotat det onda i min älskade lilla människa♥

"Lillasyster hela dagen"

Jag har inget att göra på en halvtimme. Det är då man älskar att man har en blogg, och kan skriva av sig alltså.
Ni vill kanske veta vad jag ska göra om en halvtimme? Jag ska in till storstan och hänga med min fina lillasyster hela dagen. Vi ska hitta kick ass-outfits till fredagen med stort F. Vi ska dricka chai-latte. Vi ska skratta och vi ska prata prata prata. Efter det ska vi jobba jobba jobba. Men det försöker vi att inte tänka på nu. Nu ska vi ha kul.

oh, how I love my lillasyster

"Den lyckligaste dagen i mitt liv."

I över en timme har jag haft en knappt 48 timmar gammal människa i min famn. Det finns inget som gör mig lyckligare än bebisar. Det har alltid varit så. Tanken på att ha en egen har funnits i mitt huvud så länge jag kan minnas. Tankarna blir starkare i perioder, ibland tänker jag inte på det alls. Jag vet bara en sak: Den dagen jag slår mig ner och föder min första unge kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Ingenting kommer att kunna slå det. Jag vet det redan. Det är verkligen då som mitt liv kommer att falla på plats. Det spelar ingen roll om jag har rest jorden runt, förverkligat mina drömmar och varit med om otroliga platser och folk. Att bli mamma är det jag har drömt om hela livet, det är mitt mål helt enkelt. Det är då jag kommer att känna på äkta lycka, på riktigt.

Men lugna er. Än så länge klarar jag mig på mina drömmar.
Jag vill ju vara med om allt först.

One week to go

Kom hem nu, kompis. Jag har tråkigt utan dig...

"...och jag trillar."

Jaha... Och nu då?
Det här är nog den första dagen på väldigt, väldigt länge som jag kommer hem från jobbet utan några planer. Jag ska inte träffa någon, jag ska inte någonstans. Jag kan bara ligga här i min säng tills jag somnar, om jag vill.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det här. Jag vill inte ha en ledig eftermiddag och kväll. Det här är fel måndag. Det är en skitmåndag. Jag vill ha nästa måndag istället.
Jag är ostabil som fan. Jag går från att vara på tipptopp-humör tills något händer, stort som smått (oftast smått) och jag trillar. Det hände nu. Det där med att ligga i min säng tills jag ska sova låter helt plötsligt inte helt fel. Särskilt inte om man ska jobba från klockan 6 till 14.30 imorgon.

Gonatt

"Trött på allt"

Jag har vaknat var femte minut inatt, av ångest (och antagligen lite ensamhet).
Jag vaknade för en halvtimme sen och var hur pigg som helst. Jag har ju knappt sovit något under hela natten. Tröttheten kommer senare.
Det var inte tröttheten jag ville prata med er om. Jag försöker skämta bort det här inlägget lite, för jag vill inte vara deppig inför er. Men ni ska veta att det är lite sådär.
Ångesten. Stressen. Pressen.
Jag försöker intala mig själv hela tiden att jag har världens helg att se fram emot. Men det hjälper inte. Istället för att längta så känner jag mest hur tungt det är med allt som ska göras. Jag har inte ens en maskeraddräkt på min egna maskerad. Jag var försent ute, och nu är internetshopen med dom billigaste och bästa dräkterna stängd. När jag såg det igår så var det som att jag gick emot en vägg. Det sa stopp. Att en sån skitsak kan rubba min värld. Nej, jag är inte så stabil som jag har fått mig själv att tro.

Jag hade bara velat stänga av allt och alla i några dagar. Istället ska jag ta min rosa älskling ner till tåget nu. Jag vill inte. Jag vill bara verkligen absolut inte.
Som pricken över i:et börjar jag känna mig sjuk också. Just my luck!

That's what friends are for

Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina vänner.
Jag vet inte var jag skulle vara.
Jag vet inte vem jag skulle vara.
Jag vet bara att det är dom, och min familj, som ger mig styrkan att stå på mina fötter.
Mina vänner betyder mer och mer för varje tår, för varje ord, för varje gång vi ses, för varje telefonsamtal och sms, för varje kärleksfull handling, för varje dag som går.

Please don't leave me

Första gången jag insåg vad den låten egentligen betyder för mig så stod jag utanför en bil och kramade en hand som om det vore sista gången. Jag grät mer än jag hade gjort på flera år, och det kändes som att mitt hjärta skulle krossas så fort han lade i ettan och körde iväg.
Sen dess har den kommit varje jävla gång vi skiljs åt.
Jag skojar inte.
Och så var det idag också. Mitt på E65an kommer den.
Pink - Please don't leave me.
När jag körde hem i söndagsmorgonregnet (mitt egna ord, tack så mycket) spelade radion enbart depp-låtar. När jag tänkte överraska mamma med bullar och såg att allt var stängt, så insåg jag att man ställer om den jävla klockan idag. Det slog mig att vi hade kunnat ha en timme till, en heeeel timme. Efter det körde jag hem, kastade mig i sängen. Här tänker jag ligga...

And you can see my heart beating

Rihanna - Russian Roulette

Första gången jag hörde den satt jag i en bil och småhånglade... Mums

No one on the corner have swagger like us

Ikväll smäller det!
Äntligen har det blivit dags för David Guetta och min gamla kärlek Slagthuset. Att få dansa hela natten på Slagt igen är obeskrivligt. Töntigt kanske, men jag älskar det.

Det var allt jag ville säga. Det och att jag hade den bästa natten på länge. Inte på det sättet ni tror, tyvärr, utan sömnmässigt. Jag tror att det hade att göra med en underbar massage jag fick igår. Jag är fortfarande alldeles, alldeles avslappnad. Malin, you're the best.

My comfort

Att ha glömt, eller "glömt", en mobilladdare ledde till en underbar natt och en halv dag.
Jag behöver en del människor i mitt liv mer än andra, det är allt jag har kommit fram till. Jag behöver ha små, eller stora, saker att se fram emot för att ta mig igenom vardagen i det här... ja, ni vet själva. Jag har mina långsiktiga mål, men jag behöver dom kortsiktiga för att ta mig dit. Jag behöver något att längta efter.

Det jag längtar mest efter den kommande tiden är:

• David Guetta och älskade Slagthuset med tre av mina absolut bästa tjejer genom tiderna.
• My b-day, som enligt planerna blir en lokalfest med dom flesta av mina favoritmänniskor.
• Idag fick jag en ny: AC kommer hem en sväng!!! Jag blev så glad att jag tror att det slår allt annat just nu. Herregud vad jag kommer att sprudla av lycka när dagarna närmar sig. Det kommer att pirra i hela mig. Du är såå välkommen hem, fina fina Ac.

Att träffa vänner, bli masserad av Malin, mysa på nätterna, hitta på saker innan och efter jobbet, bara att få sms piggar upp otroligt mycket just nu.
En maxibag med ostbågar, två påsar lakritsnappar, Sourcream&Bearnaise-chips, choklad och B&J-glass finns också där. Ni får alltså ursäkta om jag tappar det i några veckor. Jag behöver tröst i mat ett tag, annars kommer jag att gräva ner mig helt.

Boys boys boys

Ikväll kom två underbara killar hem till mig. Jag inser hur ovan jag är vid att folk tar sig tid, ork och pengar till att komma till mig, istället för tvärtom. För jag uppskattar en sån gest otroligt mycket. Att en dag som denna då jag verkligen knappt har orkat gå till tvättstugan och hem igen få höra att det är lugnt, dom kan komma till mig istället.
Jag läste i Calle Schulmans blogg hur olika det är i killgängen vs. tjejgängen. Han hade en teori om att killar bara är ärliga, inte är lika känsliga och gnälliga. Kan dom inte hänga med ut en kväll så är det inte hela världen. Tofflar dom i två år så är dom lika välkomna tillbaka när det har tagit slut. Det är inte mycket som är en big deal i killgäng helt enkelt. Och det är ju tyvärr inte lika enkelt i ett tjejgäng. Jag ska inte vara den som är den, jag kan absolut bli besviken om någon ställer in något och säger nej. Och jag kan vara ärlig och säga att jag blir mer besviken om den personen är en av mina tjejkompisar, än om det skulle vara en kille. Det är knäppt egentligen. Jag ska nog ligga och analysera det här innan jag somnar. Ac, gör det du med and get back to me, haha.

Som vanligt tappade jag nu tråden och det jag egentligen skulle berätta. Jag ville ju bara skriva att jag fick en liten energikick ikväll. Dom är grymma, mina grabbar. Och jag saknar att bo med den ena av dom så in i. Att inte längre veta att hur skit dagen än har varit, så vet jag att jag kommer hem till en bästa vän. Att inte längre få kramar när jag behöver det, eller bara för att vi tycker om varandra. Att inte längre gå in och väcka honom på alla mysiga sätt, och få ett vackert morgonleende. Fan, jag saknar till och med allt tjafs om kvitton och städning.

Där satt den

jag kan sitta flera timmar
jag kan gå igenom allt
det tog slut för längesen
men du är överallt

och du har säkert hört
att jag träffar honom nu
jag håller mina löften
precis som du

han kommer varannan vecka
och på söndagen när han går
känns det lätt att vara ensam
svårt att vara två

och jag är aldrig nöjd med något
jag har alltid varit sån
när jag ser mig själv i spegeln vänder jag mig om

jag kan sitta flera timmar
jag kan gå igenom allt
det tog slut för längesen
men du är överallt

och jag ska sakna dig imorgon 

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig

Jag mår inte helt hundra = jag bloggar bättre. Nu får ni det om och om igen av mig.
Det är bara det att jag har så mycket inom mig som bara måste ut, så förlåt om jag tjatar, om det blir lite depp här. Jag är glad egentligen, jag har mycket att vara glad för. Jag känner bara att livet inte väntar på mig, att jag är på helt fel plats, och att det börjar bli dags att ta mig i kragen nu. Hade jag haft tillräckligt med pengar så hade jag sagt upp mig från mitt jobb klockan 18.01 imorgon. Men pengar, dom jävlar pengarna. Jag har i alla fall önskat mig ett nytt jobb i födelsedagspresent.

Det jag egentligen skulle komma till är att jag vill tipsa er. Det är kanske ett av dom bästa tipsen ni kommer få av mig. Ni kommer kanske att bli förvånade. För dom flesta känner mig som en rnb/hiphop-älskande människa. Men ni ska lyssna på Melissa Horn. Jag ber er och jag tvingar er. Det finns minst en låt som ni kommer att känna igen er i. Jag känner igen mig i samtliga, på riktigt. Jag har glidit ifrån en vän som Melissa sjunger om i "Hanna", jag har ett ex som ligger och gnager i perioder och där kan man känna igen sig i majoriteten av låtarna.
Mest kär är jag just nu i "Lät du henne komma närmre".
Det jag känner igen mig mest i just nu är "Jag kan inte skilja på"...

Smartass

En sak ska ni vara med på om ni ska läsa vad jag skriver. Ni kommer få höra mycket om hur underbar Malin är, hur grym Lykke är, hur smart Ac är, och hur mycket jag tycker om mina tjejer. Nu har en av dom gjort det igen.
Ac och jag har pratat om allt som galningar, men när hon flyttade fick vi börja skriva istället. I varenda ord hon säger finns det ingen annan som jag känner igen mig mer i. Det slår aldrig fel. Allt hon säger går rakt in i mig, och ibland kan jag nästan tycka att det är läskigt hur rätt hon har.

Jag bjuder på ett utdrag ur hennes senaste kommentar till inlägget där jag gnällde över hur skit det är att vara tillbaka i Sverige:
"Leva! Inte överleva. Överleva gör man i Sverige. Man jobbar hela året för att få 2 sketna veckor någon annanstans, 2 veckor som ska vara så bra så att känslan varar hela året, tills nästa sommar kommer. Men det är inget liv. Jag hoppas verkligen du lyckas med dina drömmar och planer så att du kan vara lycklig i det stället som får dig att le utan anledning, som får dig att le när du vaknar, bara av att se solstrålarna komma in genom fönstret."

Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer om det. Hon säger ju precis det jag tänker ändå.
Idag läste jag att ordet "lagom" bara finns som ett ord i svenskan. Förstår ni?

Hon gav mig det jag behövde

Jag är glad att jag tog mig i kragen och följde med Malin ut i fredags. Tack vare det har jag kunnat ligga på rygg i sängen resten av helgen, precis som jag har velat. Men i fredags, i fredags dansade vi och hade kul. Jag var glad, trots allt.

Jag vill inte vara här

Förlåt, mina älskade vänner som har fått mig att känna mig saknad varenda dag i två veckor. Jag vill så gärna höra av mig, men all min energi är som bortblåst. Jag orkar inte helt enkelt. Jag är dum, men jag vill bara ligga här. Det är fest ikväll, och jag ska äntligen få träffa min älskade Malin. Festen är några minuter bort (allt är några minuter bort i den här skitstaden), men jag känner ändå att det tar emot. Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att jag hatar att vara tillbaka...

Igår var vi nära att missa flyget hem, eller ett av flygen hem. Vi hade kollat fel på tiden, och fick helt plötsligt suuuperbråttom. Jag segade mig, jag gjorde verkligen det. För i mitt huvud tänkte jag "vad gör det om jag missar flyget som tar mig från mitt hem till något kallt jävla skitland?". Ni hörde rätt, hem.

Ni som har haft samtalen med mig om hur jag alltid har längtat efter något annat än det här, ni vet att jag aldrig har känt mig riktigt hemma i Sverige. Jag har aldrig rotat mig ordentligt, och jag har alltid väntat på ett liv någon helt annanstans. I samma sekund som jag landade på Mallis och jag läste dom första spanska skyltarna så kände jag det, jag kände mig ett med Spanien.

Jag har mått så fruktansvärt bra i två veckor nu. Jag har känt i hela kroppen, själen och i hjärtat hur jag hade hamnat rätt. Jag hade hamnat i ett land där man lever precis som jag alltid har drömt om. All värme och sol är bara det uppenbara, det ytliga. Men där finns så mycket annan värme. Jag älskar att möta någon och säga "Hola" utan att få blickar som undrar vem fan jag är och vad fan jag vill. Att se alla glada människor, alla leenden och skratt. Jag kände mer gemenskap där än vad jag någonsin har gjort i Sverige.

När vi var ute i Palma så såg jag att glädjen, värmen och gemenskapen fanns även under nätterna. Spanjorerna festar ju precis så som jag alltid har velat göra i Sverige! Det är dricka för att ha ännu roligare, inte för att våga. Det är dans hela natten, och det är dans med alla och vem som helst. Alla får vara med, och det var verkligen KUL.

Förstår ni känslan jag har i mig nu? I samma sekund som planet landade i Köpenhamn sa jag att jag inte kan vara kvar. Jag fylldes av ångest över att komma tillbaka till ett jobb, en vardag i ett land där jag inte vill vara. Jag måste härifrån, och så fort jag hittar rätt så sticker jag, utan tvekan.

C ya fucking later

Jag är hemma. Jag har inte landat. Jag har knappt vaknat, kommer att somna om igen...

När jag har vaknat har jag lite att göra, så...

Nära 400 inlägg att läsa, och det är bara för några dagar... Livet är hårt.

Arg

Jag är arg.
Jag skrev ett lååångt inlägg om hur jag inte ville hem.
Internet här är så segt att jag borde få en medalj varje gång jag uppdaterar, men nu lade det av helt.
Josephine is out.

A M E N

LÄS!

Min AC is the shit. Hon kan leverera hon.

Det där har vi haft så många heta samtal om, och jag är glad att vi spelar i samma liga.

Det tredje från Mallis

Mellan klockan 15 och 20 låg jag uppe på ett tak på Mallis med en bok i handen. Jag läste om en kvinna från England som satt fängslad i Thailand. I bakgrunden hörde jag bara vågorna, och ett fåtal bilar som försökte ta sig upp för en grusväg upp mot bergen. I solstolen bredvid låg en annan och läste. Vi var tysta, läste upp några meningar för varandra när vi hittade något intressant.
När "kylan" kom fick jag ett täcke över mig, sen låg jag där och läste till mörkret föll. Jag läste ut en bok på en dag...

Det var längesen jag gjorde det en fredag. När jag kommer hem härifrån kommer jag inte bara vara brun och blondare, jag kommer vara så avslappnad att bananerna kommer skala sig själv. Nej, fan vad det inte var någon bra metafor alls. Men jag är så chill just nu att jag inte orkar tänka längre.
Men imorgon blir det huvudstaden med boende på hotell, och det är trots allt stadsliv jag älskar och lever för.

I'M IN MIAMI BITCH

Eftersom jag var så dum att jag glömde ta med mig en överföringssladd till mina bilder så bjuder jag på låten som pumpas på takterrassen hela dagarna. Ni måste ju ha någon sorts underhållning i min lilla blogg.

http://www.youtube.com/watch?v=k87DYpMviM0

(Jaja, jag vet fortfarande inte hur man lägger in youtube-filmer på blogspot. Jag tror inte ens att det går. Ni får helt enkelt göra er jobbet att klicka er vidare själva. Do it!)

Det andra från Mallis

Hello ya'll.
Usch, hatar att hälsa i min blogg. Jag vill bara vara som Malin och göra kick ass-inlägg varenda gång. Men uppdaterar man några gånger i veckan som jag gör så får man allt skylla sig själv för att det blir tråkigt.

Vad vill ni veta?
Just nu sitter jag och mitt resesällskap (inklusive papa bear) och myser med äckliga groggar och glass. Killarna spelar poker, Sabina och jag sitter här.
That's kvällarna. På dagarna ligger vi mest på rygg, blir bruna, leker i vågorna och jagar fiskar. Livet är helt underbart här. Mallorca är mitt lilla paradis, och det kommer alltid vara något speciellt.
Jag vill absolut inte hem. Vill inte!!!
När jag kommer hem till Sverige så väntar ett jobb på Posten. När jag kommer hem väntar problem och beslut. Jag vill vara här ett tag till och bara vara. Hade det inte varit för en gnutta ångest så mår jag så otroligt bra här. Jag somnar utan problem varenda natt, och sover tills jag vaknar av mig själv varenda morgon. Ni anar inte hur ovanligt det är, och hur underbart det känns.

Min rosa älskling ligger på laddning. Klockan står på tidigt, vet inte hur jag ska orka, haha. Men imorgon bär det av till Palma för en snabb-shopping för mig och min älskade lillasyster. Jag kan inte beskriva i ord hur glad jag är för att hon är här med mig...

Lifehouse - Storm

Den låten har legat mig varmt om hjärtat sen Thailand för ett år sen. Den underlättade min längtan hem efter en person.
Det som gjorde den låten till en låt om oss var texten. Idag känner jag exakt samma som jag gjorde då jag lyssnade på den första gången, och kände att just den meningen var mina ord som jag inte lyckades finna själv. Jag har känt det här så ofta, men aldrig så starkt som idag. Jag vill veta vad som händer.

I know you didn't bring me out here to drown.
So why am I ten feet under, and upside down?

Ikväll ska vi supa ner oss. We need it.

Det första från Mallis

Hola my people!
Jag tänkte bara smyga in med en uppdatering medan killarna är ute och badar. Här är nice. Detta är livet.
Jag sitter i ett litet typiskt spanskt hus med stor takterrass där vi garanterat kommer bli bruna. Jag älskar det. Det är såhär man ska ha det.
När jag hör spanska röster så blir jag alldeles varm i hela hjärtat. Efter att ha läst både danska och tyska skyltar i nästan en hel dag, så fick jag lust att gråta när vi kom hit och jag fick läsa "Entrada" osv. Jag älskar allt som har med Spanien och spanska att göra, allt.

Men det var fan en resa för att komma hit till mitt lilla paradis. Gårdagen var fruktansvärd. Jag var med om dom två värsta flygresorna i mitt liv. Ni förstår, jag lyckades bli riktigt förkyld och skaffa lite (mycket) feber precis några timmar innan första planet skulle lyfta. Att flyga i detta tillståndet med en mellanlandning i Berlin på 10 timmar är absolut fruktansvärt skithemskt. Det hade jag knappt kunnat önska min värsta fiende. Den smärtan i öronen... Aaaah, det går inte att beskriva!
Dagen efter sitter jag fortfarande med ett fett lock för öronen. Men solen har skinit på oss hela dagen, vi har storhandlat och fått punktering (en viss person måste alltid ta med sig jobbet var han än går verkar det som). Inte ens en vanlig tur till mataffären kan gå smidigt. Med honom händer det alltid någonting. Men vet ni vad? Han tillför mer spänning i mitt liv, och jag tycker om det.

Nu ska jag ner och mysa med lillasyster som har lyckats ta en liten siesta. Man får passa på med tjejsnacket medan man kan.