En dag utan solsken

Det finns så mycket jag vill säga, men det är något som stoppar mig. Det känns som att någon håller för min mun och vägrar låta mig prata. Jag vill, men jag kan inte.
Jag har haft en relativt ensam dag idag. Jag har inte tagit ett fotsteg utanför dörren. Jag behövde nog det här. Ni anar inte hur mycket jag har legat i min säng och tänkt.

Nu ska ni få veta tre saker:
1. Jag har insett att det nog inte är någon som vill "fucka upp mitt liv". Det är nog bara någon som är rädd för att jag ska ta livet för givet, och helt enkelt är där för att dra ner mig på jorden igen. Hur förbannat ont det än kan göra att få den där smällen rakt in i verkligheten, så får jag ta det för vad det är. Jag behöver nog den där påminnelsen trots allt. Hur ska jag annars kunna skilja på allt det bra som händer jämfört med det dåliga?
2. Efter alla tankar jag har haft idag så börjar jag nästan bli rädd för hur stark jag kan komma att bli. Vissa människor kan bara se konkurrenter i andra. Det är ni som ska akta er för mig. Ni ska vara jävligt beredda på allt jag kan göra så fort jag har återhämtat mig. Ni kommer att önska att jag aldrig tog mig ur det där hålet igen.
3. För varje steg jag tar, märker jag hur fina syskon och vänner jag har. Jag går aldrig ensam. Med det sättet att tänka kan jag äga världen i mina egna ögon.
Jag älskar er.
Ni gör mig till den jag förhoppningsvis snart kommer att vara.