O sexo e a cidade

Jag har tråkigt. Jag har ingenting att göra förutom att pimpla oboy och gå igenom SATC för tjugotredje gången. Jag blir uttråkad av allt just nu. Att stå och trampa på gymmet har blivit en plåga. Att göra samma rörelse om och om igen tar knäcken på mig, inte fysiskt utan psykiskt. Jag orkar inte för att det är såååå tråkigt. Och den här huvudvärken då. Hur länge ska den komma och gå? Febern, när ska den bryta ut ordentligt så att jag bara kan ha mina sjukdagar istället för att ligga och lura bakom 37.5 och ta min energi varje kväll? Det är inte kul. Ingenting är kul. Jag börjar bli mer negativ än någonsin. Eller så är jag bara nere och ledsen över allt som händer, och inte händer. Jag brukar inte visa det inför andra. Jag har alltid varit duktig på att stoppa undan dom känslorna och bara vara den glada Josephine. Jag tycker liksom inte att någon annan än jag själv ska behöva ta mina dåliga dagar. Den här gången vet jag inte vad som händer. Jag vet bara att det är en jävla tur att fina pussgurkan kommer hit imorgon. Och här kommer det som jag aldrig trodde att jag skulle säga: Hur hade jag klarat mig annars?