Livet alltså. Känner ni det?

Vilken helg, på alla sätt. Jag lever verkligen, på alla sätt.
Idag hittade jag personen som från och med nu kommer vara min största inspiration, den jag ser upp till. Jag snackar om Babben Larsson. Hon fick mig att inse precis det jag egentligen har tänkt så länge. Det är det här med balans. Precis som hon så somnar jag av tanken på det. Jag vill ha upp- och nerförsbackarna. Hur kan jag annars få ut det mesta av livet? Hur tråkigt är det inte att gå igenom det här och ha varit helt normal, utan varken mer eller mindre av något? Bläää. Allt för den jävla balansen. Skit ner dig säger jag. Älskar att vara ledsen, älskar att få ut min ilska, älskar när man inser varandras värde och blir sams igen. Älskar just minuterna efter. Älskar hur man vill brista ut i skratt, men att det inte är läge riktigt än. Älskar att jag skiter i vilket och gör det ändå. Jag älskar att skratta, över allt annat. Det är min stora kärlek i livet. Jag älskar allt som har att göra med att leva. Om det betyder pissiga dagar, brustna hjärtan, att bli sparkad från jobbet, att vilja skrika och sparka av ilska, att dansa sig svettig i sneakers, att ligga på stranden med underbara vänner, att spendera en regnig dag i sängen, så är det precis vad jag vill ha. Aldrig mer vill jag vara den som bara finns.
Jag vill vara den som lever, på gott och ont.