♡

Jag vet inte vad det är med mig, men för tillfället kan jag börja gråta för ingenting. Igår var det en bebis, nyss var det kärlek. Det är inte att gråta för ingenting egentligen, det är ju att gråta för allt. Klumpen i magen ersattes av en klump i halsen som bara var tvungen att komma upp. Jag gråter för att jag har så fina människor i mitt liv. Jag har gjort det förr och kommer aldrig att sluta, för ni ska aldrig sluta att värdesättas. Det är ni som skapar minnen med mig, minnen att känna alla möjliga känslor över. Det är ni som får mig att ligga på golvet och skratta röven av mig, och börja skratta för mig själv igen när jag ligger ensam i sängen och tänker på er. Det är ni som säger rätt saker när jag behöver höra det som mest, och ofta vet ni inte ens om det. Det är ni som säger så fina saker att en enda mening kan göra mig till världens lyckligaste. Det är ni som peppar mig att byta jobb, peppar mig när jag vill gå tillbaka. Det är ni som peppar varje steg jag tar och är först på plats för att knyta mina skosnören alla gånger dom går upp på vägen. Det är ni som får mig att känna mig som världens vackraste trots att jag har jobbat 13 timmar i sträck, kanske gått upp eller ner två kilo, spänner mig helt röd i ansiktet på gymmet eller inte har duschat på flera dagar. Det är det fina med känslor, det är dom som gör att man kan känna sig störst, bäst och vackrast.
(Eller minst, sämst och fulast. Men från och med nu är det noll fokus på det.)