Everytime he goes away

Den där tystnaden efter att ha stängt igen dörren och vridit om låset. Den märks ännu tydligare den här gången. Det har inte varit tyst på flera, flera dagar. Ibland har det varit så mycket ljud att jag har haft mage att gå runt och störa mig. Men aldrig uppskattar man ljudet av en annan människa så mycket som när den här tystnaden uppstår. Det knäppa är att jag kommer att ha glömt det här till nästa gång. På fredag kommer jag ha vant mig vid det tysta och börja gråta för att det helt plötsligt blir för högt för mina öron.
Det är sjukt hur ofta frasen "du vet inte vad du har förrän det är gone, gone, gone" går runt i mitt huvud. Det där är mitt veckoslut, mitt liv. Trots det är jag pinsamt dålig på att känna vad det är som faktiskt ligger bredvid mig, håller om mig, myser i min nacke och går runt och sjunger till morgonkaffet, förrän det är på andra sidan dörren och jag går tillbaka till en säng som har hunnit bli kall.