ps.

Om och om igen gnager det i min hjärna hur man kan göra såhär mot varandra, och agera så respektlöst mot en relation som brukade vara viktig. Bråk, och ibland hårda ord, är oundvikligt i en relation. Man måste inse det efter den här tiden på jorden. Ju närmre varandra man kommer, desto närmre kommer man en explosion. (Jag tänker: Så många hinder vi, tillsammans, har kämpat oss över. Men oj, vi har stött på ett som vi inte kan ta oss över tillsammans, för vi tänker inte likadant gällande hur vi ska ta oss till andra sidan. Då får vi klättra själva och möta varandra efteråt, stolta och glada över att vi klarade det.) Men har vi inte lämnat stadiet där vi väljer att hålla tyst i månader fram istället för att bara ta att lösa det så fort som möjligt? Har vi inte blivit bättre på att lägga fokus på hur bra vi får varandra att må, istället för att se till en enda sketen händelse? Jag kan verkligen inte få in i mitt huvud hur man kan vilja ha en klump i magen istället för ett leende. Jag kan verkligen inte förstå hur hundra bra saker inte betyder något när en dålig dyker upp. Hur kan man inte bara sträva efter att vilja ha det så bra som möjligt, vara så glad som möjligt, må så bra som möjligt. Hur klarar ni av att bara skita i det? Det blir mycket upprepningar nu ja, men jag kan bara inte förstå...

Om "stolthet" är orsaken till er tystnad så har jag en sak att säga er:
Det finns ingen stolthet i att bråka med någon som betyder något för en. Stoltheten lämnade man kvar innan bråket ägde rum. Det är en av anledningarna till att det blir bråk överhuvudtaget.