Jag vill inte vara här

Förlåt, mina älskade vänner som har fått mig att känna mig saknad varenda dag i två veckor. Jag vill så gärna höra av mig, men all min energi är som bortblåst. Jag orkar inte helt enkelt. Jag är dum, men jag vill bara ligga här. Det är fest ikväll, och jag ska äntligen få träffa min älskade Malin. Festen är några minuter bort (allt är några minuter bort i den här skitstaden), men jag känner ändå att det tar emot. Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att jag hatar att vara tillbaka...

Igår var vi nära att missa flyget hem, eller ett av flygen hem. Vi hade kollat fel på tiden, och fick helt plötsligt suuuperbråttom. Jag segade mig, jag gjorde verkligen det. För i mitt huvud tänkte jag "vad gör det om jag missar flyget som tar mig från mitt hem till något kallt jävla skitland?". Ni hörde rätt, hem.

Ni som har haft samtalen med mig om hur jag alltid har längtat efter något annat än det här, ni vet att jag aldrig har känt mig riktigt hemma i Sverige. Jag har aldrig rotat mig ordentligt, och jag har alltid väntat på ett liv någon helt annanstans. I samma sekund som jag landade på Mallis och jag läste dom första spanska skyltarna så kände jag det, jag kände mig ett med Spanien.

Jag har mått så fruktansvärt bra i två veckor nu. Jag har känt i hela kroppen, själen och i hjärtat hur jag hade hamnat rätt. Jag hade hamnat i ett land där man lever precis som jag alltid har drömt om. All värme och sol är bara det uppenbara, det ytliga. Men där finns så mycket annan värme. Jag älskar att möta någon och säga "Hola" utan att få blickar som undrar vem fan jag är och vad fan jag vill. Att se alla glada människor, alla leenden och skratt. Jag kände mer gemenskap där än vad jag någonsin har gjort i Sverige.

När vi var ute i Palma så såg jag att glädjen, värmen och gemenskapen fanns även under nätterna. Spanjorerna festar ju precis så som jag alltid har velat göra i Sverige! Det är dricka för att ha ännu roligare, inte för att våga. Det är dans hela natten, och det är dans med alla och vem som helst. Alla får vara med, och det var verkligen KUL.

Förstår ni känslan jag har i mig nu? I samma sekund som planet landade i Köpenhamn sa jag att jag inte kan vara kvar. Jag fylldes av ångest över att komma tillbaka till ett jobb, en vardag i ett land där jag inte vill vara. Jag måste härifrån, och så fort jag hittar rätt så sticker jag, utan tvekan.