...

Där stänger jag av datorn, hämtar vitlöksosten och min chokladmjölk som kommer direkt från Barcelona.
Resten av kvällen ska jag bara tänka på alla jag älskar. Fint.

I mitt huvud

Jag har svårt för att vara ensam just nu. Igår var det Sara, idag Sabina och i helgen kommer det att vara hela familjen. I sällskap så ler jag och mår bra. Jag får prata av mig, höra mina egna ord och ibland inse saker. Det bästa är att få höra andra människor berätta om problem, drömmar och framtid. Det gör att mitt eget bleknar. Jag tycker om att lyssna just nu. Ju mer jag lyssnar, desto mer försvinner mina egna tankar under tiden. Det är därför jag inte vill vara ensam. Ensam har jag ingen annan att lyssna på förutom mig själv. Tro mig när jag säger att ni inte vill vara i mitt huvud just nu. Jag har aldrig satt upp så många hinder för mig själv som jag gör nu. Jag undrar varför jag alltid ska göra något svårt av allt jag tar mig för. Kan jag inte bara låta mig själv vara? Kan jag inte bara släppa på alla förväntningar och låta livet gå som det vill?

Där slutar jag för idag. Det finns så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill få ur mig. Men jag kan inte. Energin har hoppat ur mig och tagit semester eller något. Tur att jag ska träffa Malin på söndag. Söndag, söndag, söndag.

Jag har varit upptagen, alldeles otroligt underbart upptagen

Mycket i ett inlägg

Jag har tappat mitt sätt att skriva lite, vet inte vad som har hänt. Önskar att jag hade hittat tillbaka just nu när det här ska ut. Istället får jag bara fram: Vilken otrolig berg- o dalbana jag har åkt. Upp och ner, loopar och 90 graders stup rakt ner.
Inatt stänger Lunarstorm ner. Ni kanske inte bryr er, men jag gör. En gång i tiden var det mitt liv. Inte mitt liv på så sätt att jag levde för det, utan det är helt enkelt något som har betytt så otroligt mycket under flera år. Idag har jag alltså suttit och sparat bilder och dagboksinlägg för två personer. Jag har gått igenom mitt förra förhållande från dagarna innan till tiden efter. Jag har kvävts, gråtit och skrattat brallorna av mig. Just nu känner jag mig bara tom. Slutet på en era. Slutet på flera eror just nu förresten. Här kan jag börja svamla om alla möjliga känslor och tankar som äter upp mig. Den allra största är tanken på att min storasyster snart sticker. Ibland bara slår det mig mitt i allt mitt shit att hon ska åka bort, jättelångt bort. Hur gladast jag än är för att det händer henne, så kan jag inte låta bli att ta en egotripp och bli ledsen. Okej, jag orkar inte ens skriva om det. Istället tänker jag stänga ner och försöka få bort mina tankar genom en säsong av SATC.

HON LEVER (knappt)

Samma tjej. Samma dygn. Två olika tillstånd som tvunget måste höra ihop. Inte alltid för mig, men idag. Ojojoj. Att festa sjuk med en tjej som ligger på min "festnivå" kommer att ta resten av lördagen att återhämta sig från. Så vi säger tack Ica för att ni finns så nära till hands när jag behöver chips, lakrits, glass, räkor och sallad. Tack Macen för att du serverar mig Hachiko, SATC och Remember me.
Helt plötsligt så blev det mindre jobbigt. Josephine ska få äta sig tjockis och mysa sönder sig, hihihihihihihihihi. TJOFLÖJT TJOCKISBILD

Hälsa din mamma att det regnar

Jag ändrade humör i alla fall för en sekund efter att ha gått den bästa promenaden hem med Bea, och få avsluta den med ett busigt samtal. Det var en fnittrig Josephine som lunkade hem i sin egna lilla takt i det underbara vädret. Vädret... idag känner någon med mig.
Känner mig mindre ensam i åskan, konstigt nog.

Sömnlös i Malmö

Mina önskemål: hitta motivationen, inspirationen och lyckan väldigt snart igen. Bara få mig att skratta så att jag trillar baklänges igen.

Tar en paus

Idag är jag så jävla ledsen igen. Vissa dagar märks det extra tydligt att jag snart ska flytta härifrån. Det är en sån dag idag. Människor i mitt liv verkar inte förstå det, ännu mindre än jag själv alltså. Och om dom verkligen fattar att jag inte är kvar om tre veckor och fortsätter med sin stil så är det fan tusen gånger värre. Det är många som har skärpt till sig, ni gör mig så glad att det är löjligt. Ni andra, ni som beter er ganska kasst här (dvs. egotrippat ända upp till skyarna) och ändå tror att ni kan komma på solsemester så fort jag har stuckit. Till er vill jag bara säga: Uppskattar ni mig inte här så ska ni fan inte tro att ni kan börja uppskatta mig i solen. När jag åker så gör jag en automatisk rensning efter den här sommaren. Det är det som ska bli det allra härligaste med att lämna landet. Hur ont det än kommer att göra, så kommer jag att göra det. För det kan vara människor som har betytt mer än världen för mig. Alla förändras, tyvärr gör vissa det åt fel håll.
Ett tips till er som är lite vilsna gällande era vänner: Flytta, långt eller kort, bara ni visar att ni ska iväg och att ni inte kommer att finnas kvar på ett "fast plan". Där och då kommer era vänner och mindre bra vänner att visa sig.

En av dom finaste människorna dyker snart upp med en Chai-latte till mig. Sen stänger jag in (eller ute) mig med honom. Det är han som har gjort den största (positiva) förändringen, och bara för det så är det honom jag ser idag.