What do you think, baby

På gudieskolan sa Stefanie till mig:
"Du är precis som mig, du är en tänkare"

Jag har alltid tagit det som en komplimang, och jag gjorde det verkligen då. Att vara en tänkare har gett mig bäst betyg i skolan, gett mig speciella relationer till likasinnade vänner i mitt liv (som Stefanie, exempelvis), gett mig intressanta diskussioner med dessa vänner, gjort mig lite respektingivande och fått folk att berömma och se upp till mig, det har gjort mamma och pappa stolta många gånger.
Att vara en tänkare har även gett mig x antal sömnlösa nätter, för mycket krav i relationer, en depression, ångest, en rejäl dos press och osäkerhet på vad jag ska göra. Som tur är har jag haft en lång period av det positiva däruppe. Tills jag fick mitt första bakslag. Sen dess har det negativa stått starkare än på länge. Och nu vill jag ge allt för att inte vara en tänkare som ligger ensam i sin säng (för att hon har "kastat ut" en av människorna som betyder mest, men som på grund av det kan ställa flest krav i hennes lilla hjärna och tillslut orsaka en explosion) och undrar, oroar sig, får panik över småsaker och upplever att behöva sätta sig i en bil som ett krav, typ. Just nu vill jag bara förbjuda min hjärna från att säga någonting till mig, och istället bara köra på. Vill bara kasta mina regler och principer långt åt helvete. Men hur fan gör man det?