En lång kärleksförklaring

Har en riktig sakna Kimsan-period just nu. Tänker tillbaka på den bästa sommaren med all planering inför den stora flytten, hur vi jobbade nätterna igenom och drog till stranden fyra timmar efter vi hade vaknat. Lissabon. Alla skratt, allt snack, allt hon har lärt mig. Hon har för fan lärt mig innebörden i att skratta.
Kim är en av mina riktiga vänner. Jag uppskattar att hon inte lindar in saker, utan går rakt på sak, och är samtidigt den mest optimistiska människan jag känner. Helt enkelt så är hon tjejversionen av en killkompis, och det är väl det ultimata för mig. Det är henne jag vänder mig till när jag får panik. För jag vet att det är hon som säger till mig att jag behöver ACTION och ska go for it till 150%. Jag vet att det är hennes ord jag kommer att sitta med i huvudet när jag tvekar. När någonting går bra är det henne jag vill springa och berätta det för, just för att hon blir så genuint glad för min skull. När någonting går dåligt så är det också Kim som får långa mail mitt i natten, för jag vet att när jag vaknar på morgonen så kommer hon fixa så att mitt hjärta börjar slå volter igen.
Det är inte konstigt att säga att efter min mörka vinter förra året så fann jag ljuset i dig, på riktigt. Det var du som fick mig att skratta igen.