Något skitlångt om vänskap som jag behöver få ur mig

Jag kom att tänka på året som gått, och hur mycket jag har växt.
Jag har haft en depression, jag har deppat ner mig i mat, jag har gått upp många kilon. Utseendemässigt gick jag ner mig 2009, men trots det så gick jag upp på annat sätt.
Jag lärde mig vem jag var, vad jag gjorde och hur mycket jag var värd. Jag började lyssna på vad folk i min närhet sa till mig. Jag började tänka efter, och jag började inse vad som var bäst för mig.

Jag ska fortsätta på det spåret nu.
Att lära sig vad man är värd och vilka människor som kan ge en det har varit en nyttig lärdom.
Det har gjort fruktansvärt ont påvägen.
Jag har fått inse att jag har blivit tagen för givet och blivit utnyttjad.
Mina vänner vet att jag gör allt för dom. För den jag älskar skulle jag gå genom eld och vatten. Det finns inget viktigare för mig än att visa kärleken genom att finnas där, ställa upp och försöka bry sig så gott man kan. Ger en vän mig 10 så ger jag tillbaka 100, bara för att jag känner mig så otroligt uppskattad av minsta lilla.
Det är här jag känner att det tar stopp med vissa vänner, det är inte ömsesidigt för fem öre.
Jag vet att det finns en förklaring bakom allt; jobbig uppväxt, dåliga erfarenheter, dålig självkänsla etc. Jag tror på att människor jag en gång började älska, blev älskade av mig av en anledning. Därför kan dom inte vara genomruttna.
Jag vill vara vän med alla, jag vill älska alla och leva lycklig i hela mitt liv.
Det är det här som har varit mitt "misstag".
Det är det här som har gjort att jag ger människor och relationer nya chanser hela tiden.
Det är det här som har gjort att jag har blundat och bara accepterat. Men nu är det slut.

Jag har insett att jag har vänner som verkligen är vänner för mig.
Vänner som vet att i en fungerande relation så måste man ge och ta. Vi har olika behov, vi kräver olika mycket i olika situationer, men allt handlar om ömsesidig kärlek och respekt.
Det handlar inte om att vara kvitt hela tiden, att höra av sig lika mycket eller ställa upp lika ofta. Jag har några stycken som vet att vi finns där för varandra när vi behöver det. Vi måste inte visa det hela tiden, och höra av oss till varandra för att kolla läget varje dag, utan bara veta att vi kan räkna med varandra. Både i dom små och stora grejerna. I allt från att "offra" en kväll med killen, att uppmuntra varandra, till dödsfall eller krossade hjärtan. För mig handlar inte bara vänskap om att ställa upp när man behöver det som mest, när man är blottad och det är alldeles uppenbart. För mig är det lika viktigt att få höra att jag kan få låna en klänning när jag klagar över min tomma garderob, att man tar sig energi till att svara på ett sms trots att man egentligen inte orkar, att få peppande ord inför en svår uppgift, att man kommer ihåg en speciell dag, eller bara applåderar och ler trots att mitt bowlingklot gick rakt ut i rännan.
Med några få i mitt liv så vet jag att det spelar ingen roll var vi är eller när den senaste gången var som vi hördes av, det är bara att visa att man behövs och så är man där, på något sätt.
Och vet ni vad jag har kommit fram till?
Dom människorna som jag räknar in i det sista stycket är dom som jag tror har hittat sig själv. Det är dom som har lärt sig att älska sig själv och därmed kan älska andra.
Det är dom som vet hur mycket dom är värda.
Och för mig är dom värda allt.