På något sätt så blir jag glad av mer än att läsa hennes ord om hur Péter lyfter upp henne. Hon skriver nämligen på ett sätt som gör att det går rakt in i hjärtat. Jag har sagt det förut, och kommer nog säga det så länge jag kan prata, att den tjejen träffar rätt varje gång.
Idag lyckades hon beskriva precis hur jag känner mig. Jag känner mig som ett "skal". Jag är helt tom på allt som gör mig till människa. Jag känner mig som en robot som äter för att jag ska, som kissar för att jag ska, som går till jobbet verkligen enbart för att jag ska. Hänger ni med?
Det där är inte jag. Det där är min största skräck. Det är något som jag har föraktat folk för innan. Nu är jag här själv.
Jag finns utan att leva, som Ac så fint beskriver det.
(Inget illa menat med klippandet av bilden. Jag ville bara lägga all fokus på oss två.)
Jag längtar verkligen otroligt mycket efter den tjejen nu.
Jag satt i bilen påväg hem idag och tänkte på henne. Jag saknar hur hon kunde peppa mig så pass mycket att det kändes som att ingenting var omöjligt. Från att vakna upp med världens sämsta dag framför mig så är hon den som kan vända allt så pass att jag somnar som världens lyckligaste människa (med miljoner tankar i huvudet och ännu fler drömmar och framtidsplaner). Hon ger mig inte bara ord som ger mig styrkan att våga, hon ger mig även konkreta vägar att gå för att lyckas. Hon får mig att se ljusare på saker och ting. Hon visar mig att det i stort sett bara finns möjligheter, fast hon slutar aldrig att vara realistisk för det. Hon är one of a kind i mitt liv. Det går inte att säga något annat.
Jag vänjer mig aldrig vid att hon inte är här längre. Jag tänker på det varje dag.
Fina, fina Ac.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar