Ibland har jag en arg eller besviken kvart över, och då behöver jag skriva

Folk frågar om jag inte mår bra. Det är jättefint, men också helt fel. Jag mår kalas, förutom lite feberkänslor i kroppen och en torr överläpp. Det här är bara en blogg, inte mitt liv. Här väljer jag vad jag vill skriva, utanför väljer jag hur jag vill leva. Det här är ett sätt för mig att nå ut till folk, men det som betyder något händer så fort jag loggar ut härifrån. Med det sagt sticker jag iväg på något av det bästa jag vet med den bästa jag vet. En student med Ac.
Idag har jag visst vunnit högsta vinsten på lotto.

♡

Jag vet inte vad det är med mig, men för tillfället kan jag börja gråta för ingenting. Igår var det en bebis, nyss var det kärlek. Det är inte att gråta för ingenting egentligen, det är ju att gråta för allt. Klumpen i magen ersattes av en klump i halsen som bara var tvungen att komma upp. Jag gråter för att jag har så fina människor i mitt liv. Jag har gjort det förr och kommer aldrig att sluta, för ni ska aldrig sluta att värdesättas. Det är ni som skapar minnen med mig, minnen att känna alla möjliga känslor över. Det är ni som får mig att ligga på golvet och skratta röven av mig, och börja skratta för mig själv igen när jag ligger ensam i sängen och tänker på er. Det är ni som säger rätt saker när jag behöver höra det som mest, och ofta vet ni inte ens om det. Det är ni som säger så fina saker att en enda mening kan göra mig till världens lyckligaste. Det är ni som peppar mig att byta jobb, peppar mig när jag vill gå tillbaka. Det är ni som peppar varje steg jag tar och är först på plats för att knyta mina skosnören alla gånger dom går upp på vägen. Det är ni som får mig att känna mig som världens vackraste trots att jag har jobbat 13 timmar i sträck, kanske gått upp eller ner två kilo, spänner mig helt röd i ansiktet på gymmet eller inte har duschat på flera dagar. Det är det fina med känslor, det är dom som gör att man kan känna sig störst, bäst och vackrast.
(Eller minst, sämst och fulast. Men från och med nu är det noll fokus på det.)

Utan dina andetag

Starten

Okej, jag började precis asböla när jag såg filmen på Katrin, Bingo och lille Ringo som ligger uppe på Katrins blogg. Herregud vad fint.
Dags för sista hundratjugotimmarspassetpålääääängetack.

Ut i det underbara sommarregnet!

Nu har jag låtit det ta tillräckligt av min energi. Det sista jag har att säga är att livet är för kort för att jag ska tänka onda tankar, gå runt med klumpen i magen och låta tiden gå på det här viset. Det är äntligen sommar och jag ska leva upp till alla tankar och drömmar som gjordes i vinter. Det är nu vi ska leva. Det är nu vi ska stråla. Det är nu vi ska ha så jävla kul, och skapa minnena som ska slå allting annat som har hänt. Det är nu jag ska ta vara på allting i Sverige, för när sommaren försvinner gör jag det med den.

Livet är alltså för kort för att sikta på något annat än lycka. Dåliga dagar kommer och går, men lyckan är den som ska bestå. Det är mitt nya motto. Och jag börjar redan idag med att bara göra sånt som gör mig glad. Med start nu och till jag somnar.

ps.

Om och om igen gnager det i min hjärna hur man kan göra såhär mot varandra, och agera så respektlöst mot en relation som brukade vara viktig. Bråk, och ibland hårda ord, är oundvikligt i en relation. Man måste inse det efter den här tiden på jorden. Ju närmre varandra man kommer, desto närmre kommer man en explosion. (Jag tänker: Så många hinder vi, tillsammans, har kämpat oss över. Men oj, vi har stött på ett som vi inte kan ta oss över tillsammans, för vi tänker inte likadant gällande hur vi ska ta oss till andra sidan. Då får vi klättra själva och möta varandra efteråt, stolta och glada över att vi klarade det.) Men har vi inte lämnat stadiet där vi väljer att hålla tyst i månader fram istället för att bara ta att lösa det så fort som möjligt? Har vi inte blivit bättre på att lägga fokus på hur bra vi får varandra att må, istället för att se till en enda sketen händelse? Jag kan verkligen inte få in i mitt huvud hur man kan vilja ha en klump i magen istället för ett leende. Jag kan verkligen inte förstå hur hundra bra saker inte betyder något när en dålig dyker upp. Hur kan man inte bara sträva efter att vilja ha det så bra som möjligt, vara så glad som möjligt, må så bra som möjligt. Hur klarar ni av att bara skita i det? Det blir mycket upprepningar nu ja, men jag kan bara inte förstå...

Om "stolthet" är orsaken till er tystnad så har jag en sak att säga er:
Det finns ingen stolthet i att bråka med någon som betyder något för en. Stoltheten lämnade man kvar innan bråket ägde rum. Det är en av anledningarna till att det blir bråk överhuvudtaget.

Här har ni

Vad finns det för mening med att verkligen vilja, och kunna, göra allt för en annan människa (som betyder hela världen) när den människan ändå väljer att fokusera på en dålig händelse?
Ni lyckades, nu har ni fått ner min energi. Jag tänker på er och känner mig förstörd. Hur kan allting man har gått igenom tillsammans, tagit sig ur tillsammans och gjort för varandra inte betyda någonting för att relationen råkar få en dålig dag? Var är världen påväg när det onda övervinner det goda?
När "no matter what" tappar sin betydelse, och min lilla solstråle bestämmer sig för att sluta skina över mig, trots allt positivt som vi faktiskt ger varandra.

Jag blir helt snurrig av alla tankar i mitt huvud. Det känns som att fel är det nya rätta. Allt känns upp och ner, och jag undrar om det är dags att sluta höja alla människor (som jag tycker är världsbäst och underbara, jag gör det) till skyarna och komma ner på jorden igen. För på jorden betyder ett mirakel ingenting alls.

Hinner inte mer än en snabbis

Menar man allvar med att det är dags för party-musik klockan 8 på morgonen? Jaha, men dåså. Då tar jag en tablett mot min huvudvärk, springer in i garderoben och byter om till något färgglatt. Sen är det dags för KALAS. Det betyder knäckebröd med ägg. Och salsa, om jag fortfarande hade kunnat movesen som Ac spenderade hela förra sommaren på att lära mig. Vilken tur att hon kommer tillbaka idag.