Aaaaah, svenskar...

Jag väntar på att Spanien ska ringa (det var ju ett tag sen sist nu va), och istället för att sitta instängd på 30 kvadrat så gav jag mig själv en liten uppgift. Ut skulle jag, ut ut uuuuut! Jag gick runt i stan och bara log mot alla människor jag mötte. Jag älskar verkligen att göra sånt här, för det slutar alltid med att jag skrattar åt hela situationen. För av alla jag mötte så fick jag två vanliga reaktioner där den ena innebar att människorna såklart undvek mig med blicken när vi möttes. Det verkar vara mångas första reaktion. En människa ler, nej fy fan det vågar vi inte ge oss in i - vänd huvudet och låtsas som att du inte såg leendet som kom emot dig. Den andra vanliga reaktionen är att folk faktiskt verkar ta illa upp. För mitt leende bemöts av en surpuppa som spänner ögonen i mig, vilket gör att jag såklart ler ännu mer och personen kommer gå förbi mig och vara så förbannad över att någon i det här landet faktiskt är glad - och vågar visa det.
Några få gav mig reaktionen jag var ute efter, ett leende tillbaka. Någon blev så himla lycklig att han (ja, det brukar vara gamla gubbar) stannade upp och avfyrade ett så vackert, tandlöst leende och jag såg verkligen i hans ögon att han levde och var glad över det. Egentligen borde vi alla gå runt och le över det faktum att vi faktiskt lever. Här och nu ska jag stoppa undan mina "hittepå-bekymmer" och stå stadigt för livet. Jag vägrar bli en av er som är så elaka mot både er själva och mot resten av världen genom att gå igenom dagarna och hitta problem/fel/misstag/saker som gör att ni inte klarar av att bemöta ett leende/whatever. Från och med nu ska jag leva upp till mitt motto och verkligen WALK ON SUNSHINE!