Människor, vad är det med er?!

Vet ni vad jag är så otroligt trött på att jag bara vill sparka sönder fönstret, ställa mig i fönsterkarmen och gala rakt ut så att den läskiga tantens röda keps flyger av!?
Människor som bara ser sig själva. Människor som tror att när det dyker upp ett problem så är det större än allt annat. Alla ska veta om det och jorden ska ändra bana för att istället cirkulera runt dessa människorna. Jag är fantastiskt uppgiven när det gäller det där med att se varenda motstånd som ett hinder. Bara ta er över för faaaaaaaaaaaaaaaaan. Ta en titt ett steg längre fram och HOPPLA YIIHAAAAAA!!!!!!! Helt seriöst. Jag tänker mer än någonsin, och jag sover hela dagarna. Förstår ni? Jag är så trött att jag blir tom. Att hålla sig i bakgrunden för att se andra leva sina liv i några veckor har varit intressant. Intressant samtidigt som jag är rädd. När ska folk börja njuta av sina liv, se möjligheterna i en motgång för att få fira sin framgång och bara dansa/skratta/leva? Alltid ska det vara något, och jag är så (ja, ni fattar) på det. Pessimister, nästan hela högen. Jag har varit en av er så länge, men jag vill ut. Kan vi inte bara sluta leta fel och stötta varandra att hitta rätt istället?