Det ska kännas att man lever

Det börjar kännas nu. Att man har vänt helt på dygnet och lever som en vampyr börjar sätta sig på psyket. Jag börjar bli mentalt ostabil så det skriker om det. Ena sekunden kan jag le sönder mig själv över en liten puttinuttig bebis, för att lipa sekunden efter när jag hör "Love the way you lie". Inte för att jag kan relatera till den utan för att jag tänker på dom som kan. Alltså förstår ni hur långt det här har gått? Men men men... I min kalender räknar jag ner dagarna, eller nätterna, och nu är dom bara 8 kvar. 8 stycken innan mitt liv börjar. Och känslorna efter att ha tagit sig igenom en sommar som den här kommer vara helt otroliga. Jag vet redan nu att jag aldrig någonsin kommer att uppskatta någonting på samma sätt som efter att jag gav mig in i den här sinnessjuka jobb-perioden. Efter juli kommer jag njuta av att bara vara människa. Jag kommer vara stolt, så otroligt jävla stolt över att jag klarade det. Att befinna sig i Lissabon den 25e kommer vara en rejäl bonus. Och nu ni, för att ta vara lite på hur det känns att vara normal så springer jag till gymmet. Sov gott.