Jag skriver det här för att det inte ska slå in (så vidskeplig är jag)

Jag drömde att min lillasyster blev jagad av ett gäng.
Det var fruktansvärt.
Jag offrade mig själv och agerade skydd.
Jag var kaxig när jag bad dom att lämna henne ifred.
Jag slog dom efter minnena av det gröna bältet i Taekwon-Do.
Jag sprang för mitt liv, med lillasyster framför mig.
Tillslut lyckades vi lura bort dom någonstans, och satte oss på tåget hem.
Där rabblade jag upp en lång predikan om att hon inte skulle skriva var hon befann sig i sina facebook-statusar.
Jag var arg, men bara för att jag var så jävla rädd och orolig.
Hemma trodde jag att jag hade fört henne i säkerhet. Tills...
Det ringer på dörren.
Vi utbyter blickar som hade kunnat ge en gammal gubbe hjärtinfarkt.

Jag slår upp ögonen, och inser att det var det verkliga livet som ringde på.
Tror ni för fem öre att jag gick ner och öppnade dörren? Aldrig.
Jag skulle gärna vilja veta hur fort mitt hjärta pumpade precis.
För nämnde jag att jag dessutom är helt ensam hemma, och att dörren var olåst?
Fy i helvete säger jag. Och så ska jag försöka somna om.