Är det rätt så är det lätt, är det lätt så är det rätt

Min favorit-bloggare genom tiderna, BB, briljerade ännu en gång med ett inlägg (ja, jag är seriös, jag tycker om henne jättesuperdupermycket).
Hon skriver om hur bra det är att sakna varandra. Och vet ni vad?
Är det något jag har lärt mig det här året så är det att sakna.
Jag har saknat den ena när jag varit med den andra, och tvärtom.
Men allra mest har jag saknat på avstånd, precis som Blondis skriver.
Och trots att det har varit en jävla plåga, så är det en erfarenhet som jag aldrig vill vara utan.
Därför pushar jag så mycket på vänner som vågar resa bort trots pojkvän, systrar som planerar år utomlands trots hus och förlovning.
Jag gör det för att jag faktiskt vill se dom tillsammans med sina lovers föralltid. Och här har ni min förklaring till varför:

• Om man inte klarar av att låta varandra andas, att låta varandra sprida sina vingar och förverkliga sina drömmar, då kan man inte vara rätt för varandra.

• Man ska aldrig stå i vägen för någon annans lycka och rätten att leva sitt liv.

• Klarar man inte av att vara utan varandra, då klarar man inte av att vara med varandra i slutändan heller. För då är förhållandet så pass ur balans att något annat kommer att blåsa omkull det.

• Man ska aldrig vara ett hinder för någon annan, man ska istället vara den som hjälper någon annan att komma förbi alla andra hinder som dyker upp. Man ska vara där och stötta. (Att stötta någon annans dröm är riktig kärlek för mig.)
  När jag hör vänner som tar tag i sitt liv, med en stöttande andra hälft bakom sig, så blir jag lycklig. Då bara vet jag att det är något otroligt starkt dom har att göra med.
  För klarar man kärlek på avstånd, då klarar man nog allt.
  

Därför står jag upp för blondinen;
Våga sakna varandra!
Det var allt förhållande-snack ni får av mig idag.
Nu ska den här hjärnan sova.

(Och rubriken... hon har rätt igen, och där fick jag så att jag teg, kan man kanske säga.)