Varför gråter vi över svinen som sårar oss? Varför hänger vi oftast kvar lite längre vid svinen och låter dom riktiga killarna/männen (ibland vill jag inte inse att killar i min ålder börjar bli män) gå förbi utan att ens lägga märke till dom? Varför lägger vi ner energin på att låta svinen förstöra så mycket att vi har svårt för att älska igen? Varför låter vi dom påverka så mycket att vi tar längre tid på oss att låta någon komma nära igen?
Dom kommer ju ändå tillbaka så fort du har lyckats få ordning på ditt liv. När du äntligen har tagit en bra kille/man (jaja) till dig, låtit honom komma nära på riktigt och börjar känna starka känslor igen. Det är då svinen hittar en, försöker trycka på de punkter som dom visste fungerade för ett år sen. Och sen har dom mage att komma och sakna en?
En gång svin, alltid svin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar