Utan dina andetag

Starten

Okej, jag började precis asböla när jag såg filmen på Katrin, Bingo och lille Ringo som ligger uppe på Katrins blogg. Herregud vad fint.
Dags för sista hundratjugotimmarspassetpålääääängetack.

Ut i det underbara sommarregnet!

Nu har jag låtit det ta tillräckligt av min energi. Det sista jag har att säga är att livet är för kort för att jag ska tänka onda tankar, gå runt med klumpen i magen och låta tiden gå på det här viset. Det är äntligen sommar och jag ska leva upp till alla tankar och drömmar som gjordes i vinter. Det är nu vi ska leva. Det är nu vi ska stråla. Det är nu vi ska ha så jävla kul, och skapa minnena som ska slå allting annat som har hänt. Det är nu jag ska ta vara på allting i Sverige, för när sommaren försvinner gör jag det med den.

Livet är alltså för kort för att sikta på något annat än lycka. Dåliga dagar kommer och går, men lyckan är den som ska bestå. Det är mitt nya motto. Och jag börjar redan idag med att bara göra sånt som gör mig glad. Med start nu och till jag somnar.

ps.

Om och om igen gnager det i min hjärna hur man kan göra såhär mot varandra, och agera så respektlöst mot en relation som brukade vara viktig. Bråk, och ibland hårda ord, är oundvikligt i en relation. Man måste inse det efter den här tiden på jorden. Ju närmre varandra man kommer, desto närmre kommer man en explosion. (Jag tänker: Så många hinder vi, tillsammans, har kämpat oss över. Men oj, vi har stött på ett som vi inte kan ta oss över tillsammans, för vi tänker inte likadant gällande hur vi ska ta oss till andra sidan. Då får vi klättra själva och möta varandra efteråt, stolta och glada över att vi klarade det.) Men har vi inte lämnat stadiet där vi väljer att hålla tyst i månader fram istället för att bara ta att lösa det så fort som möjligt? Har vi inte blivit bättre på att lägga fokus på hur bra vi får varandra att må, istället för att se till en enda sketen händelse? Jag kan verkligen inte få in i mitt huvud hur man kan vilja ha en klump i magen istället för ett leende. Jag kan verkligen inte förstå hur hundra bra saker inte betyder något när en dålig dyker upp. Hur kan man inte bara sträva efter att vilja ha det så bra som möjligt, vara så glad som möjligt, må så bra som möjligt. Hur klarar ni av att bara skita i det? Det blir mycket upprepningar nu ja, men jag kan bara inte förstå...

Om "stolthet" är orsaken till er tystnad så har jag en sak att säga er:
Det finns ingen stolthet i att bråka med någon som betyder något för en. Stoltheten lämnade man kvar innan bråket ägde rum. Det är en av anledningarna till att det blir bråk överhuvudtaget.

Här har ni

Vad finns det för mening med att verkligen vilja, och kunna, göra allt för en annan människa (som betyder hela världen) när den människan ändå väljer att fokusera på en dålig händelse?
Ni lyckades, nu har ni fått ner min energi. Jag tänker på er och känner mig förstörd. Hur kan allting man har gått igenom tillsammans, tagit sig ur tillsammans och gjort för varandra inte betyda någonting för att relationen råkar få en dålig dag? Var är världen påväg när det onda övervinner det goda?
När "no matter what" tappar sin betydelse, och min lilla solstråle bestämmer sig för att sluta skina över mig, trots allt positivt som vi faktiskt ger varandra.

Jag blir helt snurrig av alla tankar i mitt huvud. Det känns som att fel är det nya rätta. Allt känns upp och ner, och jag undrar om det är dags att sluta höja alla människor (som jag tycker är världsbäst och underbara, jag gör det) till skyarna och komma ner på jorden igen. För på jorden betyder ett mirakel ingenting alls.

Hinner inte mer än en snabbis

Menar man allvar med att det är dags för party-musik klockan 8 på morgonen? Jaha, men dåså. Då tar jag en tablett mot min huvudvärk, springer in i garderoben och byter om till något färgglatt. Sen är det dags för KALAS. Det betyder knäckebröd med ägg. Och salsa, om jag fortfarande hade kunnat movesen som Ac spenderade hela förra sommaren på att lära mig. Vilken tur att hon kommer tillbaka idag.

JUMP AROUND

Jag smekte hårvårdsprodukter från kl.14 - 03 inatt. 13 timmar av inlärning, lära känna, ont i magen, massa skratt, inga tankar överhuvudtaget, övertrötthet och en fin felkörning till Fields som avslutning för att sova från och till i sammanlagt 2 timmar. Snart ska jag på det igen, och i normala fall hade jag börjat gråta. Men jag gjorde något dumt precis. Jag räknade ut pengarna det här ger om jag klarar av hela veckan. Hur jag kände för det?
HOPPELIHOPPHOPP för NUUU KÖR VI!! kaffe kaffe kaffe

En favorit i repris

Jag fick för mycket tid över och började bläddra i min blogg. November och en tid framåt.
Alltså vad hände..?
Jag kom hem från Mallorca och mitt liv slogs i spillror. Tänk att det krävdes en resa till samma (underbara!!) land för att få mig på rätt sida av livet igen. Det, Michael Jackson och mina fina vänner. Jag tänker särskilt på en speciell. Jag kommer ihåg hur jag såg dig som mitt ljus i mörkret och som axeln jag kunde luta mig på. Tro aldrig någonting annat. Jag såg. Jag har fortfarande mina ögon öppna.