Ikväll saknar jag mitt rosa rum mer än någonsin

Jag saknar bråket om disken, att bli arg över soporna som aldrig töms. Jag saknar alla filosofiska samtal i köket.
Men mest av allt saknar jag att komma hem till någon som bryr sig, tar sig tid och lyssnar. Någon som ger mig en kram när jag behöver det som mest. Någon som erbjuder mig en plats i sin säng när jag inte vill sova ensam. Någon som ger mig något att göra varje dag. Någon som väcker mig genom att spela gitarr och sjunga mina favoritlåtar.
Jag vill bo med min killbästis igen.

Kvällen blev inte som jag hade tänkt

Jag undrar om det bara är jag som förvarnas om vilka dagar som kommer bli skit när jag vaknar.
Igår vaknade jag på ett strålande humör - dagen blev hur mysig och grym som helst. Alla är mina änglar, och jag är på toppen av världens berg.
Imorse vaknade jag på helt fel sida - dagen har fortsatt likadant.
Alla är mina idioter och jag försöker undvika att drunkna.
Ont i magen, febrig, lättirriterad och gnällig = stanna hemma.
Dagarna när jag sparkar i garderobsdörren för minsta lilla borde jag inte vistas ute.
(Och ja, jag kommer nog söka hjälp för mitt temperament någon dag)

Och här ligger jag nu.
20.30 en fredagkväll när jag egentligen borde vara någon helt annanstans.
Jag blev hemskickad en timme efter att jag kom dit.
Nu är det jag och osten, det känns bäst så.

Jag har 17,18, 21, 22, 23 och 24 kvar

Den senaste tiden har jag haft fler och fler dagar då jag bara är så jävla gnällig.
Imorse ringde jag till Ricky och var skitförbannad över att han inte svarade. Alltså tro mig när jag säger att jag kokade.
Det handlar om sömnbrist, eller konstiga sömn- och matvanor helt enkelt. Jag vet det.
Därför tvingade jag mig själv att somna om.
När jag vaknade åt jag nästan upp min chokladkalender.
Det tog två minuter.

Jag vill bara säga (efter en kväll som igår):

Jag vill inte tänka på hur jag hade mått...
Jag vet inte var jag skulle vara...
Jag vet inte hur jag skulle orka stå upp...
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle le för...
Jag vet helt enkelt inte vad jag hade gjort utan dig♥

Just wanna be happy, yeah

Jag har en hatkärlek för min kärlek till musik. Inte själva musiken, utan texterna. Jag är ett sjukt text-freak och kan inte lyssna på en låt utan att analysera vad den handlar om i huvudet. Det värsta är att jag alltid ska hitta en betydelse i varje låt.
Jag kom precis hem från en timme i solen. Det var jag och Leona Lewis idag, och särskilt en låt på repeat. Låt mig presentera det som rör sig i mitt huvud idag:

So what if it hurts me?
So what if I break down?
So what if this world just throws me off the edge
My feet run out of ground
I gotta find my place
I wanna hear my sound
Don't care about all the pain in front of me
Cause i'm just trying to be happy.

Min söndag

(Egentligen det första: Ett mail som gjorde att mycket släppte)
Först: Ett sjukhusbesök som gjorde att jag kunde se framåt (ta i trä)
Efter det: Skratt blandat med ilska hos en underbar vän
Och: Ett glas vin som gav mig en underbar 10 minuters-fylla
Sen: Bussresor med ännu en söt vän
För att se: Våra svettiga killar i gröna tröjor
Jag: Fick ut lite aggressioner genom massa hejande
Blev lycklig av att: Se dom gröna killarna vinna
Blev lycklig av att 2: Sitta och snacka skit med fina tjejer
Efteråt: fick jag McDonalds
Det sista jag gjorde: sa godnatt till THD

Lalalalördag

Det är myskväll med en syster.
Vi får passa på att umgås så mycket att vi blir trötta på varandra.
För jag sticker till Alicante, och hon drar till USA.
Nu tänker jag svära lite, men bara för att ni ska få veta att hon är så jävla cool. Jag beundrar det steget hon tar. Hon vågar, trots allt vad det innebär. Hon tänker på sitt eget bästa, och tar konsekvenserna.
Jag tror att hon har insett att man faktiskt ska leva sitt eget liv, och inte någon annans. I slutändan är det du själv som kommer att ångra dig, inte någon annan.
Så Rebecca ska vara så jävla stolt över sig själv, för det är jag.

Vi fick äntligen lite grym karma.
Ricky vann pris på Bilsportgalan. Han är typ årets någonting.
Det är nog dags för mig att lägga ner lite energi på att lyssna på honom för en gångs skull.
Det får bli det första jag gör när han kommer hem igen.
Till dess ska jag göra en familj i Sims.

Smile like you mean it

Och så är min "Edward" typ 70 mil härifrån.
Jag känner precis som Bella när hon blir ensam.
Skyddet är borta, och ja, ni fattar.
Det var inte alls såhär det skulle bli, jag hade det mycket bättre skrivet i huvudet.
Men skit samma.

Nu undrar jag hur jag ska fira det här.
Ska jag passa på att ha en alldeles ledig lördag med bara mig själv och lite Sims? Ska jag ut och hoppa med tjejer som garanterar tusentals skratt under en kväll? Ska jag kombinera dessa, och ta det lugnt samtidigt som jag får skratta?

Haha, vem försöker jag lura?
Jag har bara jävligt ont i magen just nu.
Stress kallas det.