Du blev min räddning

Jag vet inte vad det är med mig.

Jag känner mig "otrogen". Det är inte rätt att skriva det jag kommer att skriva. Men ibland måste det ut, annars riskerar jag att bli kvävd istället.

Det har sett likadant ut dom senaste 7 åren. När jag närmar mig skiten så finns det en person jag alltid ringer, alltid tänker på. Det är inte det att jag måste tillbaka till det vi hade. Det är det att aldrig har någon människa funnits där för mig som den personen har. Det är han som jag till hundranittionio procent vet alltid hade ställt upp för mig. När det var vi tvivlade jag aldrig på att han skulle gå genom eld och vatten för mig. Det fanns inget och ingen han inte hade trotsat för att jag skulle må bra. Han var tryggheten personifierad.

Jag kommer verkligen ihåg känslan av att somna liggandes mot hans vägg, med hans armar om mig. Jag kände att ingen kan ta mig nu.

Den känslan har aldrig kommit igen.

Det jag undrar nu igen är vad det är med mig. Jag brast ut i gråt när jag "råkade" sätta igång två Kent-låtar som betyder så otroligt mycket för mig. För oss. Det var vi. Det var så det kändes, ni som har undrat.

Det var obegripligt stort.

Kent - Hur jag fick dig att älska mig

Kent - Utan dina andetag

Jag såg att det inte gick att trycka på bilden. Ni kan inte se.

En sån sak kan få mig att bryta ihop. Jag orkar inte just nu...

Adjöken

Älskade...

Jag ska egentligen undvika att blogga dagar som denna. Det tänker jag göra också. Ni får ta del av min nya spellista på Spotify istället, så förstår ni förhoppningsvis själva. Listan gjorde jag inte till mig egentligen, men jag insåg att det är precis lika kaotiskt i min hjärna.

Jag översätter: Det är kaos, det är skit. Jag önskar att jag var en superhjälte. Då hade jag använt alla mina superkrafter och utrotat det onda i min älskade lilla människa♥

"Lillasyster hela dagen"

Jag har inget att göra på en halvtimme. Det är då man älskar att man har en blogg, och kan skriva av sig alltså.
Ni vill kanske veta vad jag ska göra om en halvtimme? Jag ska in till storstan och hänga med min fina lillasyster hela dagen. Vi ska hitta kick ass-outfits till fredagen med stort F. Vi ska dricka chai-latte. Vi ska skratta och vi ska prata prata prata. Efter det ska vi jobba jobba jobba. Men det försöker vi att inte tänka på nu. Nu ska vi ha kul.

oh, how I love my lillasyster

"Den lyckligaste dagen i mitt liv."

I över en timme har jag haft en knappt 48 timmar gammal människa i min famn. Det finns inget som gör mig lyckligare än bebisar. Det har alltid varit så. Tanken på att ha en egen har funnits i mitt huvud så länge jag kan minnas. Tankarna blir starkare i perioder, ibland tänker jag inte på det alls. Jag vet bara en sak: Den dagen jag slår mig ner och föder min första unge kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv. Ingenting kommer att kunna slå det. Jag vet det redan. Det är verkligen då som mitt liv kommer att falla på plats. Det spelar ingen roll om jag har rest jorden runt, förverkligat mina drömmar och varit med om otroliga platser och folk. Att bli mamma är det jag har drömt om hela livet, det är mitt mål helt enkelt. Det är då jag kommer att känna på äkta lycka, på riktigt.

Men lugna er. Än så länge klarar jag mig på mina drömmar.
Jag vill ju vara med om allt först.

One week to go

Kom hem nu, kompis. Jag har tråkigt utan dig...

"...och jag trillar."

Jaha... Och nu då?
Det här är nog den första dagen på väldigt, väldigt länge som jag kommer hem från jobbet utan några planer. Jag ska inte träffa någon, jag ska inte någonstans. Jag kan bara ligga här i min säng tills jag somnar, om jag vill.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det här. Jag vill inte ha en ledig eftermiddag och kväll. Det här är fel måndag. Det är en skitmåndag. Jag vill ha nästa måndag istället.
Jag är ostabil som fan. Jag går från att vara på tipptopp-humör tills något händer, stort som smått (oftast smått) och jag trillar. Det hände nu. Det där med att ligga i min säng tills jag ska sova låter helt plötsligt inte helt fel. Särskilt inte om man ska jobba från klockan 6 till 14.30 imorgon.

Gonatt

"Trött på allt"

Jag har vaknat var femte minut inatt, av ångest (och antagligen lite ensamhet).
Jag vaknade för en halvtimme sen och var hur pigg som helst. Jag har ju knappt sovit något under hela natten. Tröttheten kommer senare.
Det var inte tröttheten jag ville prata med er om. Jag försöker skämta bort det här inlägget lite, för jag vill inte vara deppig inför er. Men ni ska veta att det är lite sådär.
Ångesten. Stressen. Pressen.
Jag försöker intala mig själv hela tiden att jag har världens helg att se fram emot. Men det hjälper inte. Istället för att längta så känner jag mest hur tungt det är med allt som ska göras. Jag har inte ens en maskeraddräkt på min egna maskerad. Jag var försent ute, och nu är internetshopen med dom billigaste och bästa dräkterna stängd. När jag såg det igår så var det som att jag gick emot en vägg. Det sa stopp. Att en sån skitsak kan rubba min värld. Nej, jag är inte så stabil som jag har fått mig själv att tro.

Jag hade bara velat stänga av allt och alla i några dagar. Istället ska jag ta min rosa älskling ner till tåget nu. Jag vill inte. Jag vill bara verkligen absolut inte.
Som pricken över i:et börjar jag känna mig sjuk också. Just my luck!