Dag whatever

Jag har jobbat i solen hela dagen. Fast inte ens solbrännan är värd det jag känner just nu. Jag vill åka till pappa i Alicante och bara stänga av livet ett tag. Bara för det så ska jag, Therese och Cecilia fortsätta vara utstötta svenskar och stänga in oss på rummet med nudlar och jamónchips. Livet alltså, upp och ner som en jävla berg-odalbana. Tur att jag passar på att njuta när det går bra.

Dag fyra

Idag har dessa människorna dansat sig svettiga till alla låtar till barnklubben, fått varandra att skratta så fort som möjligt genom att använda fula uttryck med ansiktet, gjort sig så jävla löjliga att om ni hade sett dom så hade ni undrat VAD FAN DOM HÅLLER PÅ MED. Vi har dansat som clowner och gjort oss så fjantiga som vi bara kan för varandra i flera timmar. Ska man få betalt för det där? WOW, faaaaaaaaaaaaaaaaaan vad vi har roligt.

Dag tre

Just nu sitter det tre svenskar, fyra spanjorer, en ungrare, en tjeck (?) och två tyskar på den engelska baren och snyltar internet. Det är mitt team, och jag är så glad för det. Vi är mitt inne i vår första riktiga dag. Det första vi fick göra var att ge oss ut bland gästerna och småsnacka. Inte riktigt min grej att dyka in under solparasollen och fråga hur läget är, om man säger så. Är ju inte den som själv vill bli störd under min semester, men det är det där jag ska få betalt för så det är bara att go for it. Det kommer jag få göra med mycket, för tydligen handlar inte det här bara om att hålla i volleyboll-lektioner eller göra en Michael Jackson-show, utan om just allting runt omkring. Kul. Ja. Kanske. Äsch, orkar inte avsluta det här på ett snyggt sätt, så jag säger bara CIAO.

Dag två

Efter att ha valt det vuxnare alternativet att inte hänga med ungdomarna ut så låg jag och Cecilia i sängen och läste tills vi somnade. Vi skrattade så vi nästan kissade på oss över situationen. Ni förstår, vi mår precis likadant och har gnällt röven av oss över allt som inte var som hemma, och då speciellt att vi inte får våra pussar och kramar ni vet. Sen lägger vi oss och läser medan resten går ut och dansar. Efter 12 timmars sömn är vi gladare och börjar bli på g. Har hängt på stranden och lekt lite i regnet idag. Sitter och dricker kaffe på en engelsk bar. Dom spelar bara 80-talslåtar här. Ni förstår att det börjar kännas lite bättre va? Och ännu bättre ska det kännas efter kvällens välkomstmöte. Då får jag träffa alla och det är då det är dags att plocka fram engelskan och damma av den. Sen kör vi igång. Läskigt, men det är precis så det ska vara. För hade jag inte gjort det så hade jag bara legat i lägenheten och läst bloggar eller nåt, undrat över mitt liv och alla i det. Här finns det åtminstone palmer.

Två tanter på vift

Dag ett

Vilken dag. Vilken början på äventyret.
Fick springa in i en closed gate och orsakade 10 minuters försening på flyget. Flög i en evighet. Kom fram och satte mig i en taxi till mitt hem den närmsta månaden.
Det allra första som hörs när chauffören sätter igång radion är tredje versen av "Love the way you lie". Alltså EXAKT den tredje versen. När den var slut kom "Just the way you are" och det satte ribban för den här dagen. Fy fan att åka ifrån någon man älskar. Det positiva är att man verkligen känner just hur mycket man älskar.

HEJDÅ SVERIGE

Okej. Han har gett mig den bästa dagen att komma ihåg. Det har varit en enda stor date med hångel i biomörkret, hångel på gågatan, hångel på restaurangen, hångel i soffan och resten av kvällen ska vi hångla i sängen. Vi beter oss som nykära 15-åringar, och jag är så jävla kär och glad och sprallig och trött och förväntansfull och lycklig.

Under middagen kom vi in på Spanien och han sa:
"Du kommer att lära dig spanska under dessa månaderna. Omringad av spanjorer, spanskt bolag, spanska kollegor..."
Om inte det kan motivera mig så vet jag inte vad. Nu åker jag!

Bara lite lördagstankar

Från igår:
Konstig helg. Konstiga dagar överhuvudtaget. Jag är jätteglad, skrattar och njuter av varje sekund. Men nu börjar jag känna på baksidan av att flytta från landet. Igen.
Tycker inte om att säga hejdå. Tycker inte om att se vilka som inte finns där för en "sista kram" och tycker inte om att ge den där "sista kramen" till dom som finns här. Det känns ju aldrig som att jag får dom perfekta hejdå:na, utan skiljs åt som att vi ses imorgon igen. Antar att man inte kan få det bättre än så, och kanske ska jag vara glad att jag har så pass avslappnade relationer att vi liksom vet att heey, vi ses igen. Det är lite jobbigt just nu, samtidigt som jag bara vill njuta upp alla millisekundrar som finns kvar av den här helgen. För supertidigt på måndagmorgon är det inte bara dags för mig att börja nästa äventyr. Det är även dags för den största "sista kramen". Fy fan alltså, kan någon lära mig att klara av att säga hejdå jättefint och sen bara gå iväg och vara grym? Jag är typen som vänder sig om hundra gånger i hopp om att få en skymt till. Jag vänder mig om för 100e gången och inser att skymt 99 blev den sista tills vi ses igen, för nu har vi gått så långt att vi inte kan se varandra längre... Just där och då så slutar jag andas för någon sekund. Måndagmorgon alltså. Dagen då mitt liv kommer att ta ett skutt på många sätt och vis. Vill/vill inte.

Vad gör det om 100 år när allting kommer kring

"Tänk om folk kunde uppskatta varandra som Aladdin och Jasmine, se sina barn som Zimba, låta sina vänner vara annorlunda som Snövit och de 7 små dvärgarna, bli kär i odjuret, inse att man kan dra svärdet ur stenen, att någon hjälper en att komma till balen utan baktankar osv. Men man vill själv verka så bra att man till slut bara går en stig som är trygg. Tänk hur mycket man kan lära av andra."