Nu tar jag semester med ett leende på läpparna

Då lever vi livet i Lissabon på riktigt. Tre tjejer framför varsin dator där valvakan har varit i störst fokus hela kvällen. Sangrian passade fint in till resultatet. Imorgon kör vi rehab, men först ska jag försöka somna i allt ljud från glada och festande folk nere på gatan.

Hur har er dag varit?

Har ni varit lite spontana idag?
Har ni kanske spenderat pengar som ni egentligen inte har för att ni sätter hälsan före allting annat?
På söndag tar jag min relationsbok och åker härifrån. Även den här gången blir det på obestämd tid. När jag kommer tillbaka så är det med nya batterier och förhoppningsvis som den riktiga Josephine (=färgglad och lycklig. Bifogar en bild så att ni hänger med).
Jag saknar henne så att det gör ont.

Torsdagen

Jag snubblade lite idag. Hade glömt bort hur mäktigt det är att fylla hela kroppen med musik. Att gå och gå i en värld där bara jag och dunka dunka existerar. Men det var nyttigt. För jag reste mig upp och hamnade i paradiset. 75% rea på böcker. Förutom att lära mig om relationer (till mig själv och er andra) så ska jag bli asgrym på grekiska, danska och norska. Språknörden i mig kommer att bli så tillfredsställd.

Fast inte idag. För om en halvtimme är det dags för det jag har väntat i fyra år på, typ. THE debatt. Oj, vad jag älskar debatter. När Björkis och han med dom fina ögonen har ordet tar jag fram glassen.

För att undvika att ge upp

Om ni bara visste vilken balansgång jag är ute på varje dag. Går på lina utan skyddsnät, och igår ramlade jag nästan. Idag gör jag vad jag kan för att hitta upp till en rak rygg igen. Jag ska inte, ska inte, ska inte, vill inte en gång till. Så jag måste ut ur den här lägenheten. 30 kvadrat börjar kvävas lite, lite. Dessutom behöver jag bli kompis med min nya iPod. Om den spelar Robyn för mig så ska jag nog ta med den ut på promenad. Ge och ta i alla relationer, ni vet.

Jag vet att jag är svår att leva med

Människor, vad är det med er?!

Vet ni vad jag är så otroligt trött på att jag bara vill sparka sönder fönstret, ställa mig i fönsterkarmen och gala rakt ut så att den läskiga tantens röda keps flyger av!?
Människor som bara ser sig själva. Människor som tror att när det dyker upp ett problem så är det större än allt annat. Alla ska veta om det och jorden ska ändra bana för att istället cirkulera runt dessa människorna. Jag är fantastiskt uppgiven när det gäller det där med att se varenda motstånd som ett hinder. Bara ta er över för faaaaaaaaaaaaaaaaan. Ta en titt ett steg längre fram och HOPPLA YIIHAAAAAA!!!!!!! Helt seriöst. Jag tänker mer än någonsin, och jag sover hela dagarna. Förstår ni? Jag är så trött att jag blir tom. Att hålla sig i bakgrunden för att se andra leva sina liv i några veckor har varit intressant. Intressant samtidigt som jag är rädd. När ska folk börja njuta av sina liv, se möjligheterna i en motgång för att få fira sin framgång och bara dansa/skratta/leva? Alltid ska det vara något, och jag är så (ja, ni fattar) på det. Pessimister, nästan hela högen. Jag har varit en av er så länge, men jag vill ut. Kan vi inte bara sluta leta fel och stötta varandra att hitta rätt istället?

Hej, min kung!

Det här är heaven

Jag somnade tidigt igår. Resultatet? Uppe med tuppen klockan 4. Som jag har saknat det här. Jag känner mig aldrig ensam den här tiden på dygnet, tvärtom så njuter jag mer än någon annan del av dagen.
(Vi snackar ju tidig morgon med "vara vaken mitt i natten-musik", o'boy, bloggar...)
Den senaste timmen har jag gått igenom sommarens bilder och bara lett sönder hela ansiktet. Vilken sommar det var ändå. Och herregud vilka människor jag har i mitt liv. Vem behöver solsken när jag har en hel hög som gör livet värt att leva i mörka moln, snöstormar som gör fötterna iskalla, hagel, ni fattar.
Nu gör vi den här hösten tillsammans.