Vad gör Josephine då? JO, hon skriver skriver skriver.
Klockan är 8. Jag har varit vaken sen 5.
Jag somnar sent, sover jävligt ytligt, vaknar av minsta lilla ljud eller ljus. Jag drömmer; fina drömmar och mardrömmar.
En gemensam nämnare för allt som händer är en person. Det är samma person som dyker upp i dom flesta av mina drömmar. Det är den personen som är det sista av det jobbiga jag har kvar i Sverige.
Ni förstår att för mig, där vänskap är det viktigaste av allt (efter familjen), så finns det inget som sticker hårdare i hjärtat än orden "Jag vill inte vara din vän längre".
Jag försöker verkligen inse att jag måste komma över en person här. Det har gjorts väldigt tydligt från den personens sida att det är det som gäller, och man kan omöjligt jobba från ett håll. Man måste mötas. Och det känns som att det är enklare att jag ger upp för att möta den personens önskemål, än kämpar mer för mina egna.
Det är bara det att det här är svårare än när jag gjorde slut på ett nästan fyra år långt förhållande med en kille som verkligen hade hela mitt hjärta.
Men det där var lättare eftersom den killen kunde bli min vän. Våra förälskelsekänslor tog slut, men i slutändan blev vi vänner. Jag visste att vi inte skulle förlora varandra, eller försvinna ur varandras liv. Vi skulle komma att fortsätta vara varandras stöttepelare, och är så fortfarande.
Det jobbiga i det här avslutet är att det verkligen kommer att vara ett avslut. Och jag skakar när jag skriver det här. För oavsett hur många bråk det har varit, hur många ord som har sårat, så trodde jag aldrig att det skulle sluta med ett slut.
Jag inser att trots att jag skriver det här, och i samma veva "offentliggör" det, så känner jag att det aldrig är försent för att fixa något. Den personen kan nog alltid bara pipa, och jag kommer vända mig om. Jag får lära mig att leva med det, och inse att det är en egenskap att vara stolt över.
I oktober fick jag en minnesbok där det står fina texter om oss; att vår vänskap är oslagbar, ja ni vet. Jag antar att jag har levt mycket på den boken, och om sanningen ska fram så ligger det en likadan hemma till den personen. Det värsta i det här är att den personen aldrig kommer att få se den.
Det är tråkigt, det hade i alla fall kunnat bli en fin avskedspresent där jag hedrar den mest speciella vänskapen jag har varit med om.
