Och allt jag vill är egentligen att sova sova sova

Jag sticker nu.

Jag ska äta, snacka och umgås med mina systrar. Därefter blir det bio. Efter det blir det hem till den ena systern och fortsätta umgås.

Imorgon blir det först bio med ex-kexet. Därefter blir det ännu mer mat och bio med Sara.

Så, nu vet ni var ni har mig.

2012.

Upp!

Trubbel i paradiset.

Där har ni min helg.

Varför är jag inte där NU?

Lyssna på det här då:

Jag vet att jag måste härifrån. Jag vet att det är precis vad jag behöver.

MEN! Jag "vill" inte. Och framför allt: jag orkar inte.

Det känns som att det blir för mycket jobb. Och jag behöver ett stöd med mig.

Men vem skulle åka? Alla är underbart fast i någonting här.

Och dom som inte är det, är bara alldeles för fega, eller saknar alla resurser.

Jag vet precis vad jag hade behövt. Jag hade behövt förra årets månad i Thailand NU.

Älskade, underbara, favoritlandet Thai-thai.

Då mådde jag bra som fan. Helt ärligt så uppskattade jag inte det på samma sätt som jag hade gjort idag. Jag blir arg på mig själv när jag tänker tillbaka. Jag betedde mig som att det var en helt vanlig semester. Idag skulle jag verkligen betona det där med semester.

Service med stort S?

Jag står inne på Royal i Malmö, beredd att hämta ut biljetter åt mig och mina systrar till idag. Detta hände alltså igår. Det var premiär för 2012. Filmen skulle ha börjat 17.30, så jag tänkte att jag skulle komma dit vid den tiden också. Alla måste ju ha gått in till filmen då = jag slipper köerna. Men fel hade jag!

Jag hamnar i en fet kö som skulle ta 30 minuter att gå igenom.

Jag: Hej! Jag ska hämta ut biljetter till imorgon.

Fitt-kassörskan: Så du ska inte se filmen idag?

Jag: Nix pix

Hon: Då får jag be dig att stiga åt sidan, för vi har folk som ska se den redan idag.

Jag: Ursäkta? Jag har faktiskt också väldigt bråttom.

Hon: Vi har utsålt för 700 personer, har du så bråttom så hade du kunnat välja ett bättre tillfälle.

Jag: Jag bor i Ystad. Jag kan inte bara komma hit hur som helst.

Hon: Jahaa jaajajajaa, då får ni alla ursäkta att ni kommer ännu senare till filmen. För den här tjejen mååååste ha sina biljetter.

Jag: Ja, för det är ju jag som har stått i kassan hela tiden...

Fitt-kassörskan blir galen. Jag ser det. Hon vill bara dra mig i håret och kalla mig "h to the o to the r to the a". Istället ger hon mig biljetterna på ett väldigt aggressivt sätt, och avslutar med ett:

"Jag tror inte att du hade velat komma försent till din film imorgon."

Jag kontrar med:

"Är jag så rädd för att komma försent så hade jag kommit hit tidigare."

Jag har det fortfarande. Mina "hugga tillbaka-tonårshormoner".

Oh, silent night

Tystnad under en timmes bilfärd.

Tystnad under ett helt Ikea-besök.

Tystnad tur och retur mellan Lykke och Malmö.

En minut innan jag skulle gå ur bilen börjar det.

Bråk.

Jag smäller igen bildörren och springer hem.

Mellan 00-04 sover jag runt en halvtimme, sen ger jag upp.

Somnar igen vid 8. Vaknar vid 10, brister ut i gråt och känner hur fel mitt liv är.

Nu har jag gett otroligt mycket av mig själv till dig bloggen, trots att du vet att jag hatar att visa mig svag inför dig. Jag hoppas så att du vet hur du ska använda dig av det här, och tar hand om mig istället för att kasta allting tillbaka i mitt ansikte.

För det blir bråk om du gör det. Sen blir det ett dygns tystnad.

Sen bråkar vi järnet igen.

Som jag älskar henne

Jag fick en välbehövlig timme med världens bästa Malin igårkväll.

Den tiden behövde jag. Det snacket behövde jag. Det skrattet behövde jag. Dom kramarna behövde jag. Dom glada ögonen behövde jag. Allt med den underbara människan behövde jag.

2 liter vaniljglass med pepparkakor behöver vi alla.

(Att bli "lämnad" runt kl.00 kom som en överraskning, och var inte alls något jag behövde.

Att vakna vid 4 med riktigt magont och svårt att somna om var verkligen inte något jag behövde heller.

Go fredagen den 13e!)

Jag har underbara människor i mitt liv som alltid lyckas få mig att skratta

Johan:

"Hur är läget med en sån tjej idag?"

Josephine:

"Upp och ner"

Johan:

"Vänd på dig då"

You gotta love it!

Ett litet bråk med en slutkommentar från mig som mynnar ut i en låååång tystnad.

Man måste älska när folk vet precis hur dom ska ta mig.

För jag har ju alltid föredragit att vara tyst framför att lösa allting med ord.

Japp japp. That's me, tydligen.

Såatteee...

Psykisk sjukskrivning?

Idag gick jag hem från jobbet.

Orsak: Jag är tom.