Att finnas utan att leva

Jag tog igen helgens bloggläsande och fastnade för ett inlägg hos Ac. Det här är kärlek.

På något sätt så blir jag glad av mer än att läsa hennes ord om hur Péter lyfter upp henne. Hon skriver nämligen på ett sätt som gör att det går rakt in i hjärtat. Jag har sagt det förut, och kommer nog säga det så länge jag kan prata, att den tjejen träffar rätt varje gång.

Idag lyckades hon beskriva precis hur jag känner mig. Jag känner mig som ett "skal". Jag är helt tom på allt som gör mig till människa. Jag känner mig som en robot som äter för att jag ska, som kissar för att jag ska, som går till jobbet verkligen enbart för att jag ska. Hänger ni med?

Det där är inte jag. Det där är min största skräck. Det är något som jag har föraktat folk för innan. Nu är jag här själv.

Jag finns utan att leva, som Ac så fint beskriver det.

(Inget illa menat med klippandet av bilden. Jag ville bara lägga all fokus på oss två.)

Jag längtar verkligen otroligt mycket efter den tjejen nu.

Jag satt i bilen påväg hem idag och tänkte på henne. Jag saknar hur hon kunde peppa mig så pass mycket att det kändes som att ingenting var omöjligt. Från att vakna upp med världens sämsta dag framför mig så är hon den som kan vända allt så pass att jag somnar som världens lyckligaste människa (med miljoner tankar i huvudet och ännu fler drömmar och framtidsplaner). Hon ger mig inte bara ord som ger mig styrkan att våga, hon ger mig även konkreta vägar att gå för att lyckas. Hon får mig att se ljusare på saker och ting. Hon visar mig att det i stort sett bara finns möjligheter, fast hon slutar aldrig att vara realistisk för det. Hon är one of a kind i mitt liv. Det går inte att säga något annat.

Jag vänjer mig aldrig vid att hon inte är här längre. Jag tänker på det varje dag.

Fina, fina Ac.

Wow, vad det går upp och ner

Om jag lyckades somna, och sova?

Jo tack. Jag gjorde ju "tyvärr" det. Och det var ett rent helvete när jag vaknade.

Jag hade sovit mig igenom 5 missade samtal och flera sms som slet sönder mig.

Men dagen blev bra, trots en morgon med fruktansvärt obeskrivligt dåligt samvete över att jag inte fanns där när min lilla människa behövde mig.

Jag har myst med världens bästa storasyster. Hon fick mig på så himla bra humör idag.

Till middag blev det mat från mormor. Ibland är det bara så fel att klaga när man har en underbar familj och släkt (och vänner).

Min första fredag i november

Jag har precis kommit hem från jobbet. Inga kommentarer angående det.

Jag har haft en "egen" bil idag. Det var obeskrivligt skönt att köra hem till dunkande hög musik. Jag knäppte upp bältet och dansade hela vägen hem.

Jag väntade mig räkor och en myskväll när jag väl var hemma.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Så istället sitter jag och väntar på en härlig pastarätt som ska avnjutas direkt från sängen.

Och myset, det kommer det med.

Ikväll hoppas jag att kan sova. Lääääääänge tack.

Jag älskar er.

Och en till...

Jessica, som ser och som bryr sig. Det här är en tjej som alltid kommer att vara kvar. Det spelar ingen roll om det kommer att gå 20 år, hon kommer alltid att finnas där och ingenting kommer att vara förändrat när vi ses. Jag har alltid kul med henne, det spelar ingen roll var vi är eller vad vi gör eller vilka som är där.

(Förlåt för bilden åt oss båda, haha...)

Mina finaste

Att ni kan lysa igenom det som händer inom mig just nu är helt otroligt. Det trodde jag aldrig om någon, men ni är flera stycken. För flera minuter, ibland timmar, får ni mig att glömma.

Jag har aldrig fått så mycket kärlek på en och samma gång. Ni älskar mig även i motgångarna, och det älskar jag er tillbaka för.

Vi har Malin. Min fina, älskade kompanjon som betyder mer och mer för varje dag som går. Hon gör saker för mig som ingen annan har gjort tidigare. Ikväll fick hon mig att le, t.o.m. att garva, genom att posta en massa bilder från världens underbaraste skoltid. Hon gjorde det med ett enda syfte: att få mig att må bra. Och hon lyckades.

Sara, som gav mig det absolut mest personliga och genomtänkta jag någonsin har fått. Hon gav mig inte bara en minnesbok med bilder från vår underbara tid tillsammans. Hon gav mig samtidigt bekräftelse på att vi är och kommer alltid att vara. Den boken gav hon mig när jag behöver den som mest.

Lykke, som alltid kommer med peppande ord. Som lyckas få en att glömma genom att bara prata på. Som alltid får mig att skratta. Som har en kärlek för mig som verkligen känns.

Johan, som alltid lyssnar, som alltid försöker både hjälpa och förstå, som alltid vill mitt bästa. Min stöttepelare, den som får ta all skit och är den som hjälper mig att reda ut det genom att vara ärlig som ingen annan, på gott och ont såklart.

Ricky, du är bara du. Du rör om i mitt liv och ger mig alltid något att längta till. Varje dag med dig är ett äventyr.

Sabina, som lyser upp min tillvaro som ingen annan, bara genom att leva i min närhet. Hon behöver inte göra mycket. Bara ett leende från henne gör mig varm i hela själen.

Och Ac, jag glömmer aldrig bort dig. Du är alltid med mig, och du ska veta att din hemkomst betyder otroligt mycket just nu.

Mitt nya mönster

Nu har det varit såhär flera dagar i rad. Jag vaknar runt 7-8 och kan inte somna om.

Har jag blivit vuxen nu, och behöver därmed bara sova runt 6 timmar?

Jag tippar mest på att allt som händer, och inte händer, går ut över min sömn.

Jag har vänner som sover när dom mår dåligt, sover sover och sover.

Jag själv kan knappt somna på kvällarna. Sen vaknar jag flera gånger under nätterna och är alldeles klarvaken. Och allt för att vakna "på riktigt" typ nu.

Dags att börja dagen då...

Herregud, vad det syns i mina ögon...

Vad händer?

Vad har hänt?

Jag har fyllt åååååår!

Jag har haft feeeeeeeeeeeest!

Det första igår, det andra i fredags.

Jag älskade det. Det var underbart att låta alkoholen ta över och låta mig försvinna i några timmar...

Jag kan säga en sak: Jag har aldrig förr känt mig så älskad och uppskattad som jag gjorde den här födelsedagen. Jag har verkligen otroliga människor i mitt liv, och jag uppskattar varje steg jag får ta med er vid min sida.

Jag skulle lägga upp massa bilder här, men som allting i mitt liv så skiter det sig. Och jag orkar inte lägga energi på det. Jag är glad att jag fick med några av dom underbaraste i alla fall.