Ord som får mig att framstå som patetisk, men som måste ut för att undvika en explosion

Är det ingen som har tänkt på hur mitt år har sett ut? Är det någon som har tagit sig ur sitt eget och tänkt på hur många månader av 12 som jag har spenderat utanför vårt land? Hur mycket av resten av tiden som jag har lagt på att planera nya sätt att ta mig härifrån? Åh, vad jag myser av tanken på att ett nytt sätt är här. Igen. Jag myser mer och mer inför varje avfärd. Vet ni varför? För att varenda gång jag kommer "hem" till Sverige känner jag mig mer och mer borta.
Människorna här får mig att tröttna så snabbt på att vara kvar. Jag älskar Sverige, men inser snabbt att det inte är den rätta Josephine här. Inte fullt ut i alla fall. Inte den Josephine som dansar på gatorna, går fram till främlingar för att prata om vädret, är sugen på livet och att bara skratta. Därför är jag glad över mitt nästa steg. Söndag, dagen då livet som jag vill lära känna börjar. Dagen då jag ska iväg på något som jag har drömt om sen jag var 12 år. Det var den dagen som jag började plugga spanska för när jag knappt var tonåring. Det är den dagen jag har haft ångest för varje gång den har kommit och gått under åren. Det vet inte många av er, men jag har haft stenkoll på den här utbildningen sen flera år tillbaka och mått dåligt varje gång ett nytt gäng har åkt iväg på min dröm. Nu är jag där själv. Och många av er har inte ens en centimeters aning om hur mycket det betyder för mig. Ni borde veta att om jag inte hade gjort det här så hade jag skaffat barn. Det är det bästa sättet jag hittar för att göra ett försök till en liknelse. Det är helt enkelt det absolut största som kommer att hända mig, innan jag ens har åkt iväg.