På samma plats som för en vecka sen

Igår satt jag i en buss hela dagen. Vi spelade aldrig kort för att vi hade för mycket att prata om, men vi fick i oss massa godis och korv. Jag klagade över min hatkärlek till rutiner i mitt liv, eller egentligen bristen på dom. För hur mycket jag än hatar rutiner, och hur kvävd jag ofta kan bli av tanken på att det skulle finnas något som jag upprepar för en känsla av… trygghet, så inser jag att dom behövs.

Klockan är 4.11. Det är måndag och jag har fått en hel säng för mig själv igen. Jag sa precis hejdå typ 120 gånger för att jag helt enkelt inte vill säga det ens första gången. Jag ställde mig på tå för att nå upp till en sista skymt i titthålet. Allt jag såg var ett gäng stora väskor som var påväg. Jag slutade titta när jag hade dig allra längst bort, men inte försvunnen. Det är mitt sätt att känna att du fortfarande kommer att vara här. Jag gick till köket och ställde mig med ditt kaffe. Du vet inte om det, men jag dricker upp det som är kvar när du har gått. Det är kanske så jag lärde mig att tycka om det... Till kaffet kommer alla tankar. Jag är lite ledsen, men kan inte låta bli att le över alla andra känslor. Än en gång har jag bra dagar bakom mig. Det gör det lite lättare att dricka upp.
Efter kaffet lägger jag mig i sängen igen. Tar ett andetag för "det som komma skall", (fast mest för att känna en miljon som du lämnar efter dig på kudden) och öppnar ett dokument för att skriva, eller så blir det ett avsnitt av mina favoritserier. Det är där jag befinner mig just nu. Och det har slagit mig att jag visst har rutiner. Dom utspelar sig bara vid annorlunda tider och ser bara inte ut som alla andras.