Jag sitter i soffan med min filt som ett enda rosa kaos runt mig. Förutom regnet så är det verkligen knäpptyst. Det är något nytt för mig, eller nygammalt kanske jag ska säga. I det här huset lever mest galna tanter, snuskiga killar och operasångare, så att enbart kunna lyssna på vädret som har party utanför är unikt. Fast tystnaden skrämmer mig lite, och det skrämmer mig att det skrämmer mig.
Ni vet. Jag brukade älska det här. Njuta av varje sekund som gick förbi i stillhet. Nu känner jag lite panik över det faktum att jag hör min egen hjärna tänka högt. Den här sortens tystnad är lika med ensamhet för mig, och just nu känns det som att jag är den enda människan i världen. Känner sådär av och till egentligen, ibland även i dom stressigaste situationerna med massa människor omkring mig. Kan bara sluta lyssna och försvinna in i min värld. Jag trivs där, för i min värld förstår alla mig. I min värld finns inga själviska människor, elaka kommentarer och skitsnack om människor som man egentligen tycker om. Här ställer vi upp för varandra, inte för att det är vår plikt, utan för att vi bryr oss. Vi uppskattar det vi har, istället för att se vad vi inte har. Vi har roligt tillsammans, för vi släpper på alla krav man kan ha på varandra och slappnar bara av. Här behöver jag inte gå runt med en klump i magen, för här pratar vi om allt. Vi är positiva och varma. Att visa kärlek och olika känslor är inget konstigt.
Ja, jag tycker om att försvinna in i min värld, men ibland blir det väldigt ensamt.
